Alla kan tro, och alla tron på någonting. Tro inte den som säger någonting annat. Tror man inte på religion så tror man på ideologi. Skillnaden mellan religion och ideologi är att religion kommer från latinet men ideologi från grekiskan som båda är indoeuropeiska språk.

Vår demokrati som har rötterna i franska revolutionen påminner om ekumenisk kristendom. Stor tolerans mot alla som är kristna, katoliker, protestanter med mera men nolltolerans mot religioner som inte är monoteistiska. Du måste i praktiken vara demokrat i Sverige.

Nationalsocialismen påminner lite om judendomen. Utvald av Gud eller tillhöra en utvald ras, ingen större skillnad. Alla kan inte vara nationalsocialister eller judar, men alla kan vara demokrater/kommunister eller kristna/muslimer. Just utvaldheten har väckt ont blod hos de som inte passar in.

Demokratin, kommunismen, kristendomen och islam bygger på tankar om att världen är ganska dålig och måste frälsas. Först när alla kämpar för att bygga upp en värld där alla tycker lika och är på samma sida blir allt bra. Alla har heliga skrifter som är ganska dogmatiska. I Saudiarabien måste man vara muslim och leva efter koranen. Att inte tro på allas lika värde som det står i deklarationen om de mänskliga rättigheterna är farligt i Sverige. SÄPO lär undra vad du är för en sorts extremist.

Nationalsocialism och hinduism påminner om varandra. Inte bara för att de dyrkar hakkors utanför att de inte är så intresserad av att bygga ett globalt samhälle där alla tycker lika. Den egna sorten måste dock tycka lika. Hitler brydde sig föga om hur folk i Afrika levde. Hinduer bryr sig inte om svenskar tror på krisen Gud eller är ateister. Men de ser inte gärna att deras egna barn byter religion. Den etniska religionen zoroastrism kan kanske nämnas i detta sammanhang?

Naturreligioner och nyhedniska grupper kan påminna om nationalsocialism. I båda fallen så finns det en tanke om att hämta inspiration och leva efter naturen och dess lagar. Vid sådana tankar ryser kristna, muslimer, demokrater och kommunister. Här ska man ju göra tvärtom. Naturen är ond och hemsk. Människan ska leva emot naturen. Jämför den liberala och feministiska tankegången om att kön är en social konstruktion och att det ska vara acceptabelt med nekrofili.

Asatro kan påminna om demokrati för till och med gudarna möts ju och har rådslag. Men asatro kan likna nationalsocialism. De sistnämnda för att det finns inslag av förfäderskult. Man dricker skålar till döda förfäders minnen. Och nationalism är ofta en slags förfäderskult. Shintoism som har förfädersdyrkan var ju statsreligion i det nationalistiska Japan fram till 1945.

Kristendom kan påminna om den bruna ideologin. Ett rike, ett folk, en ledare har likhet med tanken på ett rike som styrs av en kung som fått sin makt av Gud.

Ibland kan kristna, muslimer och judar slå sina förment kloka huvuden ihop och säga att de alla är monoteister och är bokens folk. Det gemensamma ursprunget kan ibland verka som ett klister. Demokrater och kommunister hatar varandra ibland, men ibland så håller de ihop. Det fick Hitler känna på…

Ateister och så kallade soffliggare har nog ett och annat gemensamt.

Buddism anses vara ”den snälla världsreligionen” mest för att den för en västerlänning påminner mer om filosofi än religion. Konfucianism är väl också den mer filosofi än religion men den räknar ingen med. Kanske är den allt för kinesiskt?

Så här kan man hålla på. Idag syns det undertecknad som om statsmakten och den falang i svenska kyrkan som beskrivs som lågkyrklig ha ingått en slags allians. Mjuka präster, helst då kvinnor klädda i vitt som fjäskar för muslimer och homofiler och är allmänt gråtmilda. Kyrkans motto syns vara ”vårt oerhörda förakt för styrka”. Snart kan de lipa på riktig, för folk lämnar kyrkan och de enda som kommer med är nyfödda barn som inte kan betala kyrkoskatten.

Och som vanligt kärvänliga läsare och läsarinnor (vi gillar ju könsroller) så diskuterar vi bara med folk som har vår värdegrund. Här påminner vi om alla ideologier och religioner. Det är ju roligare att vara med i klubben för inbördesbeundran än att ta debatt med någon som till hör de andra som inte tycker som än själv.