Stjärngossefirande vid trettonhelgen.

Här kommer några berättelser om stjärngossefirandet från olika håll i Sverige, de rör sig om lite olika seder och utförande.:

Motala, Östergötland

Julen tog snart slut vid sekelskiftets Motala Verkstad. Redan tredjedagjul gick far till arbetet. Men verkstadslivet var inte bara möda och slit, och den grå vardagen bör¬jade ändå inte riktigt på allvar, ty den tidens barnungar på Raden, i Liverpools- och Englandsgatorna, i Sibirien nu Björkelund och i Amerika nu Västra Lund hade något att se fram emot, trettondagshelgen och det som därunder tilldrog sig. Det var barn¬balen på Föreningshuset med det kanske viktigaste av allt, gottpåsarna, och med he¬dersmännen Pontus Thörnros, Sigge Boqvist och Kalle Hofström som lekledare. De var kändisar på sin tid men torde nu vara glömda.

Så var det stjärngossarna eller som man sade, trettondagsgubbarna. Ett i sanning brokigt följe, som bestod av Herodes med svit, de tre vise männen, av vilka en var ”neger” med slavar, stjärngossar med mössor av sockertoppspapper och slutligen Judas med pungen, insamlaren av slantar. En del hade skråpukansikten, andra var sminkade. Rekvisitan hade i god tid inköpts hos den tidens stora postorderfirma, John Fröberg i Finspång eller hos ”Anners” vid torget. En del av attiraljen tillverkades hemma.

Trettondagsföljena var ganska många med bestämda distrikt. Man höll styvt på de egna gränserna, och det blev bråk om ”Björkelundare” uppenbarade sig i Englands¬gatan (nu Järnvägsgatan). Ledare var Herodes, och i regel skedde samling i dennes kök. och sedan började rundvandringen i de små, av fotogenlampor upplysta stugor¬na. El-ljus förekom inte vid den tidens Motala Verkstad med undantag av båglam¬porna vid järnvägsbron och Svarta gatan. Herodens var kungen, och han skickade en tjänare i förväg, som knackade på husets dörr och frågade om han fick visa stjärnan. En framställning, som nästan alltid beviljades, i varje fall, om det fanns barn i familjen. Stjärnan var tillverkad av en trä- eller ståltrådsställning., överklädd med kulört papper. Under 1890-talet satt stjärnan fast på en käpp, men i början på detta sekel gjordes stjärnan rörlig, vilket betraktades som ett stort tekniskt framsteg.

Efter förberedelserna trädde hela skaran in i familjeköket. Endast Judas med pungen lämnades utanför. Denna figur var ”puckelryggig” och iklädd fårskinnspläs med ullen utåt. Han var utrustad med en försvarlig påk och en stor väska, en sådan som den tidens torghandlare bar på magen. Fanns ingen väska att tillgå kunde en s.k. Kisapung duga. Och så kunde föreställningen börja.

Man sjöng inledningsvis ”Goder afton härinne både herre och fru, vi önskar eder alla en fröjdefull jul.” Fortsättningen blev smått dramatisk. Kung Herodes tog till orda, vände sig mot den mörkhyade av de vise männen och sporde:

”Vem är du, som är så svart här i landet?” Den tillfrågade svarade: ”Jag är svart och väl bekant, herre och konung av Morialand”. Herodes: ”Ar du herre av Morialand, faller du ned och tillbeder mig.” Den vise mannen: ”Nej, herre, min slav faller.”

Herodes: ”Faller du ej ned och tillbeder mig, måste du döden dö.”

Den mörke mannen föll på knä, och man sjöng: ”Ack se, ack se, huru Morialands konung, huru han för Herodes tillbedja må.”

Herodes: ”Stig upp, herre och konung av Morialand, jag, Herodes, skänker dig livet.”

Stjärngossarna fortsatte därefter med Staffansvisan och fortsatte med: ”Gossar, låt oss lustiga vara, en gångjul om året bara!”

Nästa visa innehöll det egentliga ändamålet med besöket: ”Herre from, jungfru from, lossa på er penningapung och giv en fattig stjärneman, som kommer ifrån Morialand till kronans land!

In skuttade då Judas med pungen, stötte med sin påk i golvet, dansade runt och samlade in slantarna i sin pung, ettöringar, tvåöringar eller högst en femöring. Det var ont om mynt på den tiden. Det hela avslutades med:

”Haven tack, haven tack för den hederliga skänk den skall vara hos Gud, det betänk, det betänk. Haven tack, haven tack, god natt, god natt, god natt!” Skulle man mot förmodan ingenting få, sjöngs:

”Ingen tack, ingen tack för den uteblivna skänk. Ingen tack, ingen tack, god natt, god natt.”

Jag kan inte påminna mig, att det sistnämnda sjöngs mer än vid ett enda tillfälle. Ef¬ter ett par timmars vandring, gick man hem till Herodes och delade slantarna – högst 25 öre per man och därmed upplöstes tåget.

Min barndoms sed att fira Trettondagen har för länge sedan upphört och är glömd, och därmed försvann också de riter och bruk, som hade sina rötter i en mycket avlägsen tid. Vi som åldrats, tycker det är skada, när gamla sedvänjer glöms bort, men nutidens radio- och TV-människor ser kanske saken på annat sätt. De har inte behov av att minnas på samma vis som den försvinnande generationen.

Åtvidaberg, Östergötland

Stjärngossarna sjung lite ovanliga sånger beroende på lokala sedvänjor. I Åtvidaberg kom denna sång. Får förmodas att det var behövligt om folk var snåla:

”Vi haver och en Judas, som bär våran pung, vi tror han är kommer från skogen svarter uti syna som en grobian, så han kommer skrämma bort alla små barn. Och näsan den pekar åt skogen.”

Kalmar, Småland

Den äldsta uppgiften om ett dramatiskt stjärngossespel i Sverige härrör från Västervik 1677. I en skrivelse den 19 januari till domkapitlet i Linköping från rektorn i skolan i Västervik Petrus Wijkman omtalar denne att några barn ”gått grassatim med stjärnan”. Barnen hade vandrat omkring i husen där de uppfört Kristi födelses historia. En av de agerande var klockarens pojke, 12 eller 13 år gammal. Rektorn menade visserligen natt dylikt ”gått grassatim” d. v. s. fört stoj och oväsen och använt de hopsamlade pengarna i en dryckesstuga med spel och dans. Att händelsen i Västervik inte var unik visar ett kyrkolagsförslag av Strängnäsbiskopen Emporagrius på 1600-talet i vilket denna yrkar på förbud mot kringlöpande om julen med barnet Jesus och om trettondedagen med tre konungar och stjärna och sång 21. I uppteckningarna från senare tid är endast Västervik representerat bland Smålandsstäderna. I sina barndomsminnen från vintrar i Västervik 1856-58 skriver Ellen Key: ”Vid trettondagshelgen tjusades vi av ’kinkenjesarna’, de utklädda gossar, som med träsvärd och sotade ansikten sågo mycket grymma ut, medan de agerade och sjöngo om barnamordet i Betlehem”. I ett par senare uppteckningar omtalas att traditionen fortlevde till 1880- Dessförinnan var det brukligt att 6-7 pojkar klädde ut sig till ’kinkenjesare’. De hade vita, fotsida skjortor över kläderna och Judas med pungen var sotad i ansiktet. Han liksom övriga bar en hög pappershuva på huvudet. Kinkenjeserna kom om kvällen när det var mörkt och började sin kringgång ett par dagar före jul och höll på till tjugondag Knut. När det kommit in sjöng de: ”Goder afton härinne både kvinna och man, Husbönder och matmödrar, som vaka här ännu.” Ibland blev de så grundligt trakterade att de inte kunde gå. Seden var vid denna tiden i upplösningsstadiet. Stjärngossarnas trettondagsupptåg kontamineras i Småland med allehanda andra julupptåg, så att helhetsintrycket blir synnerligen brokigt.

Text: Nils-Arvid Bringeus

Lilla Edet, Västergötland

Ibland sågs det som hedersamt att få stjärngossebesök, i andra fall såg man besöket som direkt anstötligt. Men besök av stjärngossar var så etablerat att utan ”så var det ingen jul”, som en man född 1853 berättade. När stjärngossarna i Lilla Edet år 1897 för första gången uteblev var saknaden stor: år efter år genom tiderna hade julstjärnan snurrat i gator och gränder, och de mörka, snöiga julkvällarna hade genljudit av stjärngossarnas sång.

Sjugare, Dalarna

Erik Axel Karlfeldt skrev en dikt som publicerades år 1906 om stjärngossar och dikten fick förstås det namnet.

Det går ett ljus i vår by,
det lyser genom fönstret på en gummas gråa hy.
Då vänder hon sig, kvidande
av ålderdom och lidande.
»Nu stryker döden kring vår gård i nyårsny.«

Det går ett ljus vid vår grind,
det faller som ett guldflor över jungfruns varma kind.
Då far hon upp ur drömmarna,
så täcket gnyr i sömmarna.
»En vacker gosse går förbi i nyårsvind.«

Det går ett ljus kring vårt stall –
Nej, här är ingen sorg och död, fast natten är så kall.
Men vackra gossar ärom vi,
en vacker stjärna bärom vi,
som markens herdar vandrom vi i nyårsvall.