Finlands nationalsång: Vårt land!

Finlands nationaldag eller som den egentligen heter Finlands självständighetsdag är den sjätte december. Dagen är vald med då detta datum 1917 förklarade sig Finlands självständigt. Sjätte december är också finska flaggans dag.

Nationalsången ”Vårt land” kommer från det kända verket ”Fänriks Ståls sägner” som Johan Ludvig Runeberg gav ut 1848. Första dikten heter just vårt land. Alla verserna i dikten sjungs inte. Fredrik Pacisus hette en mannen som tonsatte Vårt land.

Julius Krohn lät översätta dikten till finska 1867. Finland är ju som alla vet tvåspråkigt.

Maamme, Vårt land

1.

Oi maamme, Suomi, synnyinmaa,soi, sana kultainen!Ei laaksoa, ei kukkulaa,ei vettä rantaa rakkaampaa,kuin kotimaa tää pohjoinen,maa kallis isien!

1.

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,Ljud högt, o dyra ord! Ej lyfts en höjd mot himlens rand, Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, mer älskad än vår bygd i nord, än våra fäders jord.

 

2.

On maamme köyhä, siksi jää,jos kultaa kaivannetSen vieras kyllä hylkäjää,mut meille kallein maa on tää,sen salot, saaret, manteret,ne meist on kultaiset.

2.

Vårt land är fattigt, skall så bliFör den, som guld begär. En främling far oss stolt förbi: Men detta landet älska vi, För oss med moar, fjäll och skär Ett guldland dock det är.

 

3.

Ovatpa meille rakkahatkoskemme kuohuineen,ikuisten honkain huminat,täht’yömme, kesät kirkkahat,kaikk’kuvineen ja lauluineenmi painui sydämeen.

Vi älska våra strömmars brus och våra bäckars språng. Den mörka skogens dystra sus, vår stjärnenatt, vårt sommarljus. Allt, allt, vad här som syn, som sång Vårt hjärta rört en gång.

 

4.

Täss auroin, miekoin, miettehinisämme sotivat,kun päivä piili pilvihintai loisti onnen paistehin,täss Suomen kansan vaikeimmathe vaivat kokivat.

4.

Här striddes våra fäders stridMed tanke, svärd och plog.Här, här, i klar som mulen tid.Med lycka hård, med lycka blid.Det finska folkets hjärta slog.Här bars vad det fördrog.

 

5.

Tään kansan taistelut ken voine kertoella, ken?Kun sota laaksoissamme soi,ja halla näläntuskan toi,ken mittasi sen hurmehenja kärsimykset sen?

5.

Vem täljde väl de striders tal? Som detta folk bestod. Då kriget röt från dal till dal. Då frosten kom med hungers kval. Vem mätte allt dess spillda blodOch allt dess tålamod?

 

6.

Täss on sen veri virrannuthyväksi meidänkin,täss iloaan on nauttinutja murheitansa huokaillutse kansa, jolle muinaisinkuormamme pantihin.

6.

Och det var här det blodet flöt, Ja, här för oss det var,Och det var här sin fröjd det njöt, och det var här sin suck det göt. Det folk som våra bördor bar långt före våra dar.

 

7.

Tääll’ olo meill on verratonja kaikki suotuisaa,vaikk onni mikä tulkohon,maa isänmaa se meillä on.Mi maailmass on armaampaaja mikä kalliimpaa?

7.

Här är oss ljuvt, här är oss gott, Här är oss allt beskärt; hur ödet kastar än vår lott. Ett land, ett fosterland vi fått, Vad finns på jorden mera värt att hållas dyrt och kärt?

 

8.

Ja tässä, täss’ on tämä maa,sen näkee silmämme.me kättä voimme ojentaaja vettä rantaa osoittaaja sanoa: kas tuoss’ on se,maa armas isäimme.

8.

Och här och här är detta land. Vårt öga ser det här, vi kunna sträcka ut vår hand och visa glatt på sjö och strand och säga: se det landet där. Vårt fosterland det är.

 

9.

Jos loistoon meitä saatettaisvaikk’ kultapilvihin,mis itkien ei huoattais,vaan tärkein riemun sielu sais,ois tähän köyhään kotihinhalumme kuitenkin.

9.

Och fördes vi att bo i glans bland guldmoln i det blå, och blev vårt liv en stjärnedans. Där tår ej göts, där suck ej fanns. Till detta arma land ändå vår längtan skulle stå.

 

10.

Totuuden, runon kotimaamaa tuhatjärvinenmiss’ elämämme suojan saa,sa muistojen, sa toivon maa,ain ollos, onnees tyytyen,vapaa ja iloinen.

10.

O land, du tusen sjöars land, där sång och trohet byggt, Där livets hav oss gett en strand, vår forntids land, vår framtids land. Var för din fattigdom ej skyggt. Var fritt, var glatt, var tryggt.

 

11.

Sun kukoistukses kuorestaankerrankin puhkeaa,viel lempemme saa nousemaansun toivos, riemus loistossaan,ja kerran, laulus synnyinmaakorkeemman kaiun saa.

11.

Din blomning, sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång; Se, ur vår kärlek skall gå opp ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp. Och högre klinga skall en gång vår fosterländska sång.