Svenska dikter del XXVI Hjalmar och Hulda

Wilhelmina Stålberg är säkert ingen som ingår i det allmänna medvetandet anno år 2015, någon har kanske hört hennes ”Hjalmar och Hulda” parodieras någon gång men mer är det nog inte. Den var en gång ganska populär när den väl tonsattes, skillnad mellan dikt och sång är ju hårfin. Vår skaldinna föddes i november 1803, vem som var far och mor till henne vet man inte, första tiden var hon på barnhem inte familjen Stålberg tog henne till sig. Redan som mycket ung började Wilhelmina, hon brukade underteckna det hon skrev så få dikter publicerade i prssen. Debuten kom 1826, tteln blev ”Min lyras första toner”. Flera diktsamlingar utkom under åren men även andra genrers som barnböcker och historia kom bland annat ”Försökt till nordiskt mythologiskt lexikon 1844. Som ett slags svar på tal i samhällsdebatten skrevs romanen ”Det går aldrig ann”. Som tteln anger delade hon inte C J Almqvists syn på samvetsäktenskap Hon blev livet ut ogift kan nämnas. I Mariefred avled Wilhelmina Stålberg 1872.

Hjalmar och Hulda

I

På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad

om forntida bragder en gång.

och liljornas stjälkar och rosornas blad

sig bugade djupt vid hans sång

och fåglarna sutto så tysta på träden,

och gyllene axen på gungande säden,

de nickade bifall, och vårvindens fläkt

milt smekte hans panna hans krigiska dräkt.

II

Och hela naturen föryngrad och skön

och mild i dess festliga skrud,

med nyflätad blomkrans och vårmantel grön

nu log som en längtande brud

och glädjens och ärans och kärlekens minne,

de höllo sitt färgglas för ynglingens sinne,

och hoppet med vingar av guldflätad glans

ljuvt bjöd honom ryktets ovanskliga krans.

III

Då nalkades Hulda och drömmen försvann

för ynglingens tjusande syn.

Han såg endast henne, såg rodnan som brann,

likt purpur på snövita hyn.

Han kysste en tår från dess strålande öga,

han tänkte på världen och sorgerna föga.

Lycksalig han sjönk i den tillbeddas famn

och glömde bort ära och rykte och namn.

IV

”Du älskar mig Hulda och jorden mig bär

bland rosor på daggpärlors stig.

Du älskar mig Hulda och sällheten är

ej mera en främling för mig.

Ty ledsnadens tomhet och saknadens smärta,

de finna ej vägarna mer till mitt hjärta.

Ty nu är naturen, o flicka, med dig

en paradisträdgård, ett Eden för mig.

V

Men sviker du mig, se, då slocknar min sol,

då brister av ångest mitt bröst.

Då finns ej på jorden från pol och till pol

ej någon som skänker mig tröst.

Så svär mig nu Hulda, vid himlen som hör dig

att aldrig mig glömma, vart ödet än för mig,

att vara mig trogen i liv och i död

att älska din Hjalmar i lust och i nöd.”

VI

”Min Hjalmar,” sad Hulda, med ljuv melodi,

och tillslöt hans mun med en kyss,

”hur ofta jag sagt dig, jag trogen skall bli,

detsamma jag svor dig ju nyss.

Så svär jag ännu vid den himmel som hör mig

att aldrig dig glömma vart ödet än för dig.

Att blott för min Hjalmar jag klär mig som brud

och sviker jag eden, så straffe mig Gud.”

VII

Och sjunken var solen och fullmånen log

så milt mot vårt älskande par,

kring kullen sin dimslöja aftonen drog,

men ändå så sutto de kvar.

Dock måste till olika hyddor de vandra,

men svuro än högt att bli trogna varandra,

och Hulda hon lovade möta sin vän

vid nästa dags skymning vid kullen igen.

VIII

Så levde den lycklige Hjalmar en tid,

och sommaren flydde sin kos,

med sommaren flydde den gyllene frid,

likt dagens förvissnade ros.

Ty nu utbrast krigets förödande låga,

från sörjande mön måste Hjalmar nu tåga

i härnad, och hulda med kärlekens glöd,

hon svor honom trohet i liv och i död.

IX

Ett år var han borta och fredens oliv

nu växte i riket på nytt.

Slut var det grymma, det blodiga kiv,

och sorgen i glädje förbytt.

Med ax och med frukter sågs jorden sig smycka.

Då skyndade Hjalmar sig hem för att trycka

sin längtande brud till sitt trofasta bröst,

att byta dess saknad i sällhet och tröst.

X

Helt nära hans hem kom den åldrige Sven,

en granne, och tryckte hans hand.

”Välkommen, behjärtade yngling igen

från striden i främmande land.”

”Tack, Sven”, sade Hjalmar, ”men hur mår min flicka?

Jag ilar till henne och snart skall hon blicka

med himmelskt förtjusande ögon på mig.

Du hindrar mig Sven. Jag begriper ej dig!”

XI

Men Sven tog i betslet och ryckte hans häst

tillbaka den ystra ett steg:

”Jag fruktar du blir ingen välkommen gäst.”

här stannade Hjalmar och teg.

”Bemanna dig yngling med mod för att höra

en tidning som hela din glädje skall störa.

Vet du att skön Hulda, förskräckliga bud,

i dag är den stolte Sebastians brud.”

XII

”O himmel! O avgrund!” röt Hjalmar och slog

förtvivlad stålhandskarna hop.

”Men endast du väntar, jag träffar dig nog.”

Och döv för den åldriges rop,

i sporrsträck han red till den trolösas hydda,

där fönstren de voro med blomkransar prydda

och taket gav genljud av gästernas sång,

av harpors och bägares klang på en gång.

XIII

Här inträdde Hjalmar i krigarens skrud

och harporna tystna´ med hast.

Förgrymmad han går till den trolösa brud,

och griper i brudkransen fatt.

Han sliter den vilt ur de mörkbruna håren,

så blek såsom låge hon redan på båren

satt Hulda med dödsskräck i bävande barm

för dårade älskarens hämnande arm.

XIV

Men brudgummen höjde mot Hjalmar sitt svärd

men Hjalmar han svängde ock sitt.

Då ropte han: ”Usling! Att dö är du värd,

mitt svärd biter bättre än ditt!”

Som lejon de kämpade emot varandra,

en stred för livet, av hämnd stred den andra,

som eld lyste ögonens gnistrande par,

men segern än oviss än oavgjord var.

XV

Så stötte ung Hjalmar sin klinga med makt

i hatade motståndarns bröst,

men denne åt honom ren dödssåret bragt,

och blek och med rosslande röst

sjönk ynglingen ned vid förräderskans sida

som icke upphörde att gråta och kvida,

då hon på den döende älsklingen såg,

så skön som en avhuggen järnek han låg:

XVI

”O ve mig! O ve mig! Min Hjalmar jag svek!”

Hon ropte och händerna vred.

”Att svära är lätt, men det är ingen lek

att bryta så trolöst sin ed.”

Och samvetskval lägrade sig kring dess hjärta,

och inom tre dagar hon dog utav smärta.

Vid sidan av Hjalmar hon jordade då.

Ett brudpar i graven de blevo ändå.

XVII

Var gång, säger sagan, när midnatten har

sin stjärnströdda florslöja sträckt

kring jorden och skylt den med vingarnas par,

går Hulda med silvervit dräkt

kring kullen där ofta med Hjalmar hon suttit

just där hon gjort eden hon trolöst har brutit,

och suckar och klagar så ängslig och blek:

”O ve mig! O ve mig!” Min Hjalmar jag svek!”