Slaget vid Waterloo

18 juni 1815 utkämpades ett av världshistoriens mest kända slag, slaget vid Waterloo. I detta slag med nästan 200 000 man inblandade förlorade Napoleon, Frankrikes kejsare det kan också sägas vara avslutningen på det långa krig som utlämpades mellan 1792-1815.

Napoleon hade efter en tids förvisning till Elba återtagit makten i Frankrike, kastat ut kungen Ludvig XVIII och var återbered på att starta ett nytt stormaktskrig. De allierade som hade besegrat Napoleon året innan motsatte sig detta. En ny armé sattes upp och kriget var ett faktum.

Fransmännen besegrade i några mindre slag såväl britter som preussare. Slaget vid Quatre Bras 16 juni vanns av marskalk Ney. Där stoppades britterna och deras allierade. Samma dag stod slaget vid slaget vid Ligny där kejsaren besegrade en preussiskt här under ledning av Gebhard von Blücher. Segern över Preussen var Napoleon sista seger. Inget av slagen var något avgörande. Kort tid därefter mötte fransmännen sina fiender britterna och deras allierade vid Waterloo. Söder om den lilla staden ställde de allierade upp sina styrkor. Napoleon försökte hindra att de två arméerna, britter med allierade och preussare att förenades. Om det skedde hade Napoleon fått en övermäktig fiende emot sig.

Slaget vid Waterloo har ofta skildrats som en kraftmätning mellan fransmän och britter och i viss mån preussare. Det är felaktigt! De allierade eller som de även kallades sjunde koalitionen bestod av trupper från Hannover ett tyskt rike som Storbritannien var i personalunion med, båda länderna lydde under Georg III, brittisk kung men även kung av Hannover, Förenade Nederländerna, Nassau och Braunschweig. Högste ledare var Arthur Wellesley hertig av Wellington. Nederländernas trupper leddes av kronprinsen senare kung Vilhelm II som sårades i slaget.

På morgonen den 18 juni började slaget, delade meningar finns när slaget egentligen började, en del källor att det startade tidigt på morgonen andra närmare klockan 12. Striden inleddes av franskt artilleri som med 80 kanoner besköt de allierade. En del kanonkulor gjorde liten eller ingen skada, detta beroende på att det regnat dagarna innan. Den mjuka marken dämpade ofta nedslagen av kanonkulorna. De allierade drog sig bakåt och sökte skydd vid en ås. Då artilleriet inte kunde göra någon större skada tog de franska trupperna och ryckte framåt. De allierade blev hårt pressade, kavalleri sattes in men Napoleon svarade med att låta sitt kavalleri möte fienden. Det är här den berömda striden då skottska kavalleriet ”Scots Grey” stormar fram. Dessa skottar led dock ett stort nederlag och dess befälhavare dödades i strid mot franska lansiärer.

Franska ryttare förföljde nu men de möttes av brittiskt infanteri som ordnat sig i fyrkantformade slagordningar. Med bajonetterna på kunde dessa fyrkanter, karréerna bestående av runt 500 man vardera effektivt hindra anfallande kavalleri. Fransmännen gjorde upprepade anfall men kunde inte bryta igenom. Ridande artilleri kunde på sina håll rycka fram och med sina kanoner göra skada på de brittiska fyrkanterna. Kavalleriet leddes av marskalk Ney, kallad de tappraste av de tappra, men trots både hans såväl som de franska ryttarnas tapperhet, man anföll hela 12 gånger misslyckades man.

Nu kom den händelse som förändrade såväl slaget som världshistorien, preussarna anlände. De kom österifrån och anföll fransmännen i flanken. Napoleon insåg att han måste besegra Wellingtons trupper innan de två härarna möttes och lät kalla fram sina bästa soldater, det kejserliga gardet, bestående av beprövade veteraner. Men det var förgäves, de 3000 man starka gardet kunde inte påverka utgången. När sedan Blüchers trupper anföll gardet i flanken började fransmännen retirera för att sedan fly. Det var första gången som gardet under kriget som kejsarens bästa soldater flydde från ett slagfält! Delar av gardet täckte de flyende och när endast de återstod skickades en parlamentär fram med uppmaning att de skulle ge sig. Befälhavaren Pierre Cambronne ska då ha sagt ” La Garde meurt mais ne se rend pas”. Gardet dör men ger sig inte. Så skedde, gardet stred till alla var döda eller sårade. Cambronne sårades svårt men överlevde och blev fånge.

Förlusterna blev stora i döda sårade och fångar förlorade fransmännen omkring 42 000 man. De allierades slutsiffra blir runt 24 000. Man får också komma ihåg att tidens läkare inte kunde göra mycket för de svårt sårade. Många avled efter slaget andra blev invalider. En av de sårade var den brittiske generalen Henry Paget, 1:e markis av Anglesey som förlorade ett ben. Det slogs av en fransk kanonkula. Efterslaget lät den sårade begrava benet som om de vore en riktig begravning! Graven finns kvar än idag.

Napoleon drog sig tillbaka till Paris. Kort efter slaget när han insåg att kriget var förlorat abdikerade han för andra gången. I ett försök att rädda kronan avgick han till förmån till sin son som blev Napoleon II. De allierade godkände inte detta och Ludvig XVIII blev åter kung. Den tappraste av de tappra, marskalk Ney dömdes till döden. Han fick sin sista vilja igenom, att leda avrättningen! Han kommenderade de soldater som sköt honom att sikta och ge eld!

Wellington blev sedan premiärminister och fått äran att få såväl stövlar som en maträtt biff Wellington uppkallad efter sig. Napoleon tynade som alla vet bort på Saint Helena sex år efter slaget som avgjorde det långa kriget.

Blücher, Preussens befälhavare i slaget. Han och hans truppers ankomst förändrade världshistorien.

Soldater från Nassau.

Hertigen av Wellington. Soldaterna har bildat en karré, en fyrkantig slagformation.

Soldater från Nederländerna.

Nederländernas kronprins.

Den tappraste av de tappra, marskalk Ney leder sitt kavalleri mot Wellingtons fyrkanter.

Kejsarens garde.