Oxveckorna

Nu väntar oxveckors gråa parad,
långt bort är festen och julskinkan glad.
Med pust och med elände, i mörker och snö,
vi kämpar mot våren – en dag i sänder, mot tö.

Hållbarhet genom tydlighet

Hållbarhet genom tydlighet. För att asatron ska överleva som en verklig religion, och inte bara som en historisk hobby, krävs sannolikt att samfunden lämnar ”luddigheten” bakom sig.
Här är de tre vägarna asatron står inför för att klara framtiden:

Risken med ”Luddig tro” (Forn Sed-vägen)
Om asatron fortsätter att bara vara en ”naturvurm” eller en personlig känsla, riskerar den att lösas upp.
Problemet: Om allt är tillåtet och inget är fastställt, finns det inget att hålla fast vid när livet krisar. En tro som inte kräver något, ger i längden inget tillbaka, folk tröttnar på att betala för ”vikingafika” om de inte får existentiella svar.
Framtiden: Denna gren riskerar att bli en ren miljö- eller kulturförening där gudarna helt försvinner som levande makter.

Risken med ”Kulturhistoria” (NAS-vägen)
Om asatron bara ses som ”kultur” riskerar den att dö med den generation som är intresserad av historia.
Problemet: En religion som inte vågar vara ”övernaturlig” eller ställa moraliska krav utanför den sekulära värdegrunden, blir snabbt irrelevant. Om man ändå går till Svenska kyrkan för bröllop och begravning, visar man att asatron inte räcker till för livets stora skiften.
Framtiden: Denna gren kan överleva som en identitetsmarkör, men den kommer sakna den andliga glöd som krävs för att bygga ett djupt religiöst samfund.

Den ”hårda” vägen (Ideell Kulturkamp-vägen)
Detta är den väg som hävdar: ”Detta tror vi på”. Genom att definiera gudarna (som Hel, Ran och Oden) som verkliga krafter och sätta tron över demokratin eller kulturen, skapar de en fast kärna.
Styrkan: De erbjuder moralisk hederlighet och teologisk tyngd. De ger svar på vad som händer efter döden (Hels kram, Rans gästabud) som faktiskt betyder något vid en grav.
Risken: De blir kontroversiella och exkluderande. Det är en väg för de få, de hängivna, men det är också den väg som historiskt sett har gjort att religioner överlever förföljelse och ointresse.

Slutsats: Kravet på en bekännelse
För att asatron ska klara sig i framtiden måste samfunden troligen börja göra det som Ideell Kulturkamp gör: Våga ha fel i det moderna samhällets ögon.
De måste våga säga:
”Gudarna finns på riktigt, de är inte bara symboler.”
”Döden är ett möte med en gudinna, inte bara ett kretslopp som de facto betyder kompost.”
”Denna moral förväntas av dig som bär hammaren.”
Utan en sådan tydlighet blir asatron kvar på ”vikingamarknaden”. Om samfunden inte vågar ta steget från kultur till kult, från luddighet till lära, kommer asatron sannolikt att förtvina till en museal kvarleva. Framtiden tillhör de som vågar tro inte de som är otydliga och lagom i sin tro. Var tydlig och våga tro!

14 januari börjar oxveckorna de slitsamma veckorna efter jul. Men uthärda ärade hedningar, uthärda Jolners högtid ger oss kraft att uthärda slitet och tristessen. Stoiskt uthärda livets hårda prövning det är hedendom i praktiken!

Nu dansas julen ut ur vårt hus

Nu dansas julen ut ur vårt hus,
vi släcker de sista av levande ljus.
Granen har barrat och stjärnan tas ner,
nu väntar vi inte på tomten nåt mer.

All maten är slut och paketen är tomma,
nu låter vi vardagens sysslor få komma.
Vi städar bort glitter och rött och guld,
och vintern står kvar i sin snövita skrud.

Nu fyller vi vasen med tulpaner så små,
med löften om ljuset och himmel så blå.
Tack för den vila och fröjd som vi fick,
nu blickar vi framåt med hoppfull blick.

Ja då knyter vi ihop julen för denna gång. Den hedniska högtiden som överlevt allt. Den förändras men det bevisar att den ”lever”, julen är inte ett museiföremål. Nu tackar vi att julen har varit och hälsar den välkommen i december.

Völunds vrede

Senor skurna,
smärta i själen.
Konungens fånge,
kallt är hans hat.
Völund väntar,
vässar sitt stål.
Ingen förlåtelse,
ingen nåd.

Sönerna snavar,
slaktas vid städet.
Huvudskålar härdas,
höljda i silver.
Ögon blir pärlor,
ödesdigra smycken.
Flinet är fastfruset,
finnas hos smeden.

Dottern han tvingar,
drycken är stark.
Barnet hon bär,
blir hämndens märke.
Völund skrattar,
vingarna bär.
Upp i luften,
ur kungens våld.

Illa behandlad,
iskall blir blicken.
Mjukhet mördas,
makt ger svar.
Hämnden är herre,
hedningens lag.
Visa ingen nåd,
vinn din frihet.

Hedniska samfund i Sverige säger: ”Vi är asatroende, men vi är som folk är mest.”
Ideell Kulturföreningen säger: ”Om du är som folk är mest, så är du inte asatroende på riktigt.”

Men kriget i Ukraina har inte tagit ledigt. Åter förklarar vi vår sympati för det blå/gula landet vi delar så mycket med.

När du dör kan du inte gråta mer

Marmorvitt är ansiktet, bakom mask av stelnad form,
Ingen puls som hamrar mer, ingen skugga i en storm.
Goth-flickan vid fönstret ser hur rosenbladen faller,
Hon fuktar sina kinder bakom hjärtats svarta galler.
Men här i ruinens tystnad, där gamla andar bor,
Finns ingen plats för snyftningar, eller tårar som är stor.

För tårar är en lyxvara för de som ännu tror,
Att smärtan har en mening där den i bröstet bor.
Men krigaren har fattat, när han går i mörka led,
Att ödet inte frågar om man är trött och vill ha fred.
Grisen skriker gällt mot skyn när kniven möter strupe,
Men stenen tiger stilla i sin kalla, mörka djupe.

Sitt kvar på rummet, unga själ, och dränk din sorg i vin,
Gör din smärta vacker, gör din klagan till en scen.
Men vi som vandrat längre in, där inget ljus kan nå,
Vi bär vår tysta rustning som de döda andas på.
Ett svart hål sväljer energin, en stum och stoisk lag,
Det finns inget ”vi” och ”alla”, inget hopp om nästa dag.

Här finns ingen Pride-parad, inga rop på empati,
Bara aska, järn och tystnad i en bister harmoni.
Lägg ner din tunga maskerad, låt sista sucken gå,
För i det stora mörkret finns det inga ögon blå.
När sista marschen stannar av och hjärtat slutar slå:
Då dör din sista sorgsenhet,
Då torkar dina tårar,
Och så var det med det.

Om de kristna får tro på sankt Göran och draken så får vi tro på Sigurd som dräper Fafner. Ingen har monopol på att dräpa drakar.

Sigurd Fafnersbane