Dikt: Förklädd gud

Förklädd gud

I.
Vem spelar på en pipa
en låt av gryningsluft,
för himmelsk att begripa,
höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden,
flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden
för djur och växt?

Vem är den gode herden
som för sin flock i vall
och som med gräs förser den
och toner av kristall?
Vem går på betesängar
i sommardagens kvalm
och sover bland drängar
på jordisk halm?

II.
Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.
Längst ner vid bordet är hans sked och skål.
Bland kreatur i ladan är hans bädd.
Han äger intet jordiskt föremål.
I herdekappa går en gud förklädd.

III.
Kring höstlig vaktelds bränder
församlar han frysande får
och sköter med kloka händer
de djur som har sår.

Hans sanna hem är sagan,
hans själ är lyra och dikt.
Dock gör han utan klagan
sin jordiska plikt.

IV.
Välsignelse följer
i gudarnas spår.
Om kappan än döljer
hans gyllne hår,
så blomstrar den mark där han går.

Han spelar för djuren,
som följa hans takt,
för solen, för skuren
i nyplöjd trakt,
där döden förlorar sin makt.

V.
Husbonden må vi prisa säll,
Tessaliens monark.
När han står upp vid hanegäll,
är han på helgad mark.

För den som bland hans drängar bor
och äter deras mat,
är solens herre, månens bror
och stjärnornas kamrat.

VI.
Vad faller över träden
för silverglans,
vid pipans bröllopskväden
och djurens dans?

Vad är det för ett rike
han kommer från,
han som ej är vår like,
men blott ett lån?

Erinrar han sig, fången
vid äng och vik,
en värld som är förgången,
en glömd musik?

Erinrar han sig lyra
och jungfrukör,
ett liv av helig yra,
som aldrig dör?

VII.
Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.

Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.

Han bär ej spira eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

VIII.
Tror du att fåren skulle
beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle,
om inte gudar fanns?

Tror du, att våren skulle
binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle,
om inte gudar fanns?

IX.
Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,

lägger som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,

synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd –
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.

(Hjalmar Gullberg)

Sol lyser

Sol lyser på fattig och rik. Sol lyser på de som tror på klimatkrisen men likväl på dess förnekare. Men man kan undra om de sistnämnda ändå inte märker någon skillnad?

Dikt: Sydskånsk sommarkväll

Sydskånsk sommarkväll

Vidt öfver nejden tystnad och frid.
Dofter, dem äng och åker andas,
samman i dröjande skymning blandas.
Luften är lätt och lugn och blid.

Slaka de hänga pilarnes blad.
Vångarnes ax i lättaste dimma
matt de som drifvet silfver glimma,
ånga så fint i daggigt bad.

Östersjöbrus i aftonens ro
sakta till sömns all nejden lullar.
Rasslande vagn i fjärran rullar.
Ramar i rykande äng en ko.

Hunden i gård bak skymmande vall
gläfsar med ljud så gälla och korta,
svagare svarar det längre borta.
Åter ljuder det här ett skall.

Kornknarrn skorrar inne i vång.
Skramlar i klöfvern ett ringlande tjuder.
Borta i byn harmonikan ljuder.
Re’n är på korsväg dansen i gång.

Sjungande drager mot sjön ett tåg
ungmor i arm med reslige drängar.
Visan dör hän på strandens ängar,
domnar för brusande östersjövåg.

(Albert Ulrik Bååth)

Dikt: Sommarregn

Sommarregn

En välsignad sommarskur
Se, hvad nya knoppar!
Ännu smått från björk och fur
Dugga fina droppar.
Jord, som törstat, drack sig mätt!
Ej min stackars gröna plätt
Himlen nändes glömma:
Ros, reseda, georgin
Få i sina blomsterskrin
Små juveler gömma.

(Carl Snoilsky)