Ja ni ärade julfirare, ha en fortsatt trevlig jul!

Ja kan ni detta? Skriv svar till ideellkulturkamp@hotmail.se eller skriv i kommentarfältet. Vilken av de tre är rätt?

Är Alla den vi tänker ?

Ha Jesus en röd mössa?

Kan Mithra vara svaret vi söker?

Julvisa i Finnmarken

Att sjungas vid bordet till mörkt öl.

För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar,
för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop – och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.
När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och slog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.

För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden –
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.

Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma –
omkring oss de heligas natt vi förnimma –
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.

(Dan Andersson)

Var lugna medmänniskor. det blev två julklappsrim:

Prydnadssaks, flugsvamp i porslin
”Jag önskar dig inte vare sig smärta eller kramp,
här får du en svamp.”

Batteri som drivs av solljus
”Jag vet att du är fylld med energi,
men du får ändå ett batteri.”

Vi fortsätter återge Samuel Ödmanns minne från sin ungdomsjular. Juldagen som den firades kommer här:

Juldagen
Man gick till sängs och julmorgonen kl. 2 ringdes första gången. Andra gången ringdes kl. 3 och ottesången begyntes kl. 4. 
Såsom den årstiden sällan var slädföre, samlades socknens ungdom till fots. För varje gård hade man tillagat ett ofanteligt bloss, som kallades ”tanne” och bars antänt för [framför] sällskapet att upplysa mörkret. Det var en verkeligt skön syn att omkring kl. 4 se dessa bloss från alla sidor nalkas, åtföljda av muntra kyrkosångare. Vid ankomsten till kyrkan formerades av dessa bloss ett ofanteligt bål. Var och en ökade det med kvarlevan av sitt bloss, så att hela kyrkvallen syntes i full brand. 

Julottans gudstjänst firades så, att man vid dagens första gryning under kommunionen [nattvardsgången] sjöng: Den signade dag. Aldrig kunde större glädje framlysa vid någon andakt än vid denna psalm. Den kunde endast jämföras med grekiska kyrkans jubel vid påskdagsutropet: Kristus är uppstånden! 

Efter slutad gudstjänst, kl. 9 f. m., spisades strax middag och man tog med en god middagssömn ersättning för morgonens högtidlighet. Snibbskålarna sträckte sig den dagen även till husets drängar. 

Julhögtiden tillbragtes sedan med oskyldiga nöjen. Julekalasen inföllo, och allt andades glädje. Vår tids kortspel och valsning utgöra allt. Men forntiden var outtömlig på omskiftande förnöjelser 

Man såg nästan alla de lekar, som förekomma i den bekanta visan [En förteckning på jullekar, som börjar: Juleklubban, slå på stubben o. s. v.], och många flera, som där icke ingått. 

Åtskilliga gammaldags dansar omväxlande med pantlekar. Man dansade vid sång, som hade namn av julvisor. Sången bestod ej blott av toner, utan av ord, som förenades med aktion [handling, uppträdande]. Dansarna bestodo mest av ringdansar, vid vilka vissa personer växelvis agerade. Än föreställdes frierier med bifall eller korg, med låtsad enträgenhet och lika låtsad ovilja, som änteligen förvandlades till medlidande; och allt slutades med bröllop, så att omsider hela sällskapet bestod av idel hjonelag. Mången flicka stod där flera resor brud utan någon minsta jalusi [svartsjuka]. 

Vid melodien av folie d´Espagne dansades en rätt artig ringdans, på det sätt att mankönet immerfort avancerar åt höger och fruntimren åt vänster samt vid vart möte fattar varandra under armen och gör en halv svängning. Denna oupphörliga ordning med synbaraste oordning är icke oangenäm. 

 Man hade ock flera pantomimdansar. T. ex. dansen föreställde en vävnad. Sällskapet delades partals i tu och paren skiftevis emot varandra korsades, än med upphöjda händer över, än med nedfällda huvud under de mötandes händer. Detta föreställde vävstolens skäl [växlande öppningar i ränningen] vid trampningen. Emellan vart par lupo barnen såsom skottspolar. När man vilade, anställdes sittlekar av hundrade förändringar, dels med panter, som alltid förvarades av prostinnan och återlöstes med domens verkställande, ofta sinnrika nog, dels med tillviskade frågor, på vilka den å andra sidan sittande viskade svar utan att känna frågan. Vid detta allt iakttogs den strängaste vård över ungdomens seder. 

Prosten själv var närvarande långt fram på morgonen, och minnet av hans fordna ungdomsnöjen lyste i hans anletsdrag. 

Samuel Lorentz Ödmann, född 25 december 1750 i Växjö, död 2 oktober 1829 i Uppsala, var en svensk teolog, naturforskare, kulturhistoriker och psalmdiktare. Han tillhörde studentkretsen runt Carl von Linné. Ödmann som även var känd för sin hypokondri han låg fullt påklädd i låg i sin säng i 37 år livrädd för kula och frisk luft skrev år 1801  ”Hågkomster från hembygden och skolan”. Texten nedan med kommentarer kommer därifrån. Denna skildring från det Småländska Vislanda förtjänar att återges.

Detta prästhus, beläget i Vislanda pastorat, hade sina nöjen, som bibehöllo ålderns stämpel och förtjäna sin beskrivning. Julen var det förnämsta.
Man beredde sig därtill i god tid och avbidade denna högtid med längtan. En julafton var ett slags årligt jubileum och firades på följande sätt. Då bestods ingen middag. Man samlades omkring en stor kettil, i vilken kokades skinkor, bringor etc. Måltiden utgjordes av mjukt bröd, som doppades i flottet.
Kl. 2 eftermiddagen uppeldades badstugan med björkved och ett äkta friskt [uppfriskande] bad tillagades. Drängarne badade vid första värmen, som ansågs mindre hälsosam. Därnäst infann sig prosten med sin adjunkt och undertecknad. [Samuel Ödmann var fosterson i huset].
Man avklädde allt, och kläderna lades utanför dörren i fria luften. Var och en intog en lave [liggbräde], i mån av den hetta han åstundade. Hela ämbare kallt vatten göts på den uppglödande ugnen, som gav en stekande imma, mot vilken den häftigaste sirok [sirocko, het sydostvind i Italien] var att anse såsom en förfriskning. Efter några minuter begynte den nakna och på blotta brädet utsträckta kroppen starkt svettas. Då gavs åt den badande en i ljumt vatten doppad björklövskvast, med vilken han immerfort gisslade värre än den argaste kapucinermunk, till dess huden blev eldröd såsom en kokad kräfta. Därefter nedsteg man och satte sig på ett bräde, varest en dräng med sin barbariska nävar företog tvättningen från huvud till fot och slutligen göt över huvudet en full skopa varmt vatten. Här var således icke ett österländskt bad ”à la Tatare” i bokstavlig mening. Änteligen intogos kläderna utur kölden, som ofta steg till 12 à 16 grader, och man påklädde sig dem utan minsta olägenhet.
Vid hemkomsten fann man uppbäddade sängar, i vilka man lade sig med kläderna. En lätt svettning följde, och man uppfriskade sig med gammalt marsöl [starkt öl], försötmat med honung och kryddat med anis, tillika med sönderbettat [i bitar brutet] julbröd. Döttrar och pigor badade sluteligen på samma sätt. Skymningen var redan inne, förrän allt detta försiggått.

Omkring kl. 5 à 6 upptändes en blossande julebrasa och råghalm inbars, som till minst sex tums höjd utbreddes över hela golvet och där låg, till dess trettondedagen förbigått, då den utbars, genom tramp förvandlad till boss [sönderbråkade halmrester, agnar].
Därefter klädde sig hela huset såsom till bröllop. Prosten och hans fru voro värdfolk och barnen med tjänstefolk bemöttes såsom julgäster. Borden dukades. Ett ljus upptändes för varje person. Prosten höll ett litet tal och utbad över huset en lycklig helgd. Prostinnan presenterade [bjöd] brännvinsbröd och prosten serverade brännvinet. En gemensam bordsbön lästes och man satte sig till bords såsom till en av första kyrkans kärleksmåltider. Överallt strålade en stilla glädje och förnöjsamhet.
Måltiden öppnades med starkt pepprad lutfisk. Därpå frambars julsoppan, som endast gavs denna afton och förmodeligen endast i detta urgamla hus. Den var kokad på ryggen av nyss slaktade svin med mjölk och var oändeligen mäktig. Vidare kom julgröten, såsom i hela kristenheten brukligt är, beströdd med anis och socker samt på ytan prydd med utplanterade russin. Mitt uti gröten var en grop, uti vilken lades smör, som smälte av grötens värma. Alla åto gröten ur fatet och ägde efter behag doppa sin sked uti medelpunkten, som kallades smörhålan. Steken bestod av färska revbensspjäll och måltiden slutades med tårta.
På tjänstefolkets bord, som i samma ordning serverades, stod dessutom ett stenfat med kokande bondbönor, över vilka var gjutet det flott, som vid kokningen avskummades. Detta fat var en moralisk erinran, att ingen borde äta sig mätt, att han icke orkade ännu förtära en böna. Också tog varje person en sådan, sedan han slutat sin måltid.

Då man uppstått från bordet, sjöngs: Lovad vare du, Jesu krist, och gemensam aftonbön hölls.
Alla ljusen släcktes utom prostens och prostinnans, som brunno hela natten, men till förekommande av våda sattes på golvet i en kopparkettil. Dessa ljus tilläts icke att putsas av ljussax. Man hade en fornsägen, att om de brunno orörda, så skulle vid det ögonblick, då Kristus föddes, lågan dela sig i tu. Några hade varit så nyfikna, att de utvakat denna tidepunkt, och det händer verkligen ganska naturligt, att lågan i ett oputsat ljus omsider så delas för ett ögonblick. Detta var en katolsk kvarleva och hade sitt ursprung från munkarne, som vakade julnatt och gjorde denna anmärkning till religionssak.

Ärade hedningar. Tror ni att någon sitter ensam hemma på julafton så hör av er till denne. Bjud in folk som inte har någon att fira med. Gör vad ni kan för att ingen ska vara ensam ofrivilligt!

I äldre tider ansågs julmat vara helig mat. Det inser nog de flesta hedningar av idag också. Mat och dryck som man tillverkat, sått, skördat, jagat, fiskat och slaktat med gudarnas hjälp som offras är helig. Minns detta hedningar när ni firar jul som är den hedniska högtiden framför andra. Äring och fred hedningar!

Denna julhög är inte någon profan måltid. Det är helig mat gjord för en helig helg!

Nu ska vi runt granen skutta och hoppa

Nu ska vi runt granen skutta och hoppa,
men först i grytan doppa,
sjunga fast det nog mest liknar bröl,
dricka mörkt julaöl,
gottebordet vi ej försmår,
när vi nöjda från bordet går,
ta snaps med ört och besk,
lyssnar på sånger och en och annan humoresk,
en och annan karsker kar´
tar sig till groggen en cigarr,
glitter i hår gör flickan söt,
lika härlig som julens gröt,
ja firadet kostar mången peng,
tyst tråkmånsar och hör sen,
nu firar vi jul på nordmannavis,
lär av de gamla om du är festnovis!

(Henrik Andersson)