Frihetsgudinna

I den nordiska mytologins färgstarka galleri av dundrande gudar och stridstörstiga valkyrior har en gestalt ofta målats i mörka färger: Hel, dödsrikets härskarinna. Men om vi skrapar på ytan av de gamla sagorna framträder en annan bild. I en värld besatt av ära, kamp och evig prestation är Hel i själva verket den enda sanna frihetsgudinnan.

Vi har lärt oss att beundra Valhall, men vid en närmare granskning liknar Odens boning ett evigt träningsläger. Där förväntas hjältarna slåss, dö och uppstå i en oändlig loop för att slutligen offras som kanonmat under Ragnarök. Det är en existens byggd på konstant prestation.
Hos Hel råder en annan ordning. Till hennes sal Eljudner kommer de som dött ”sotdöden” de som levt färdigt, de sjuka och de gamla. Här finns inga krav på att svinga ett svärd eller bevisa sitt värde inför en dömande faderstyp. Hel tar emot alla, oavsett status, och erbjuder det som krigarna i Valhall aldrig får: frid.

Medan Oden och Freja handplockar sina favoriter bland de fallna, är Hel inkluderande. I hennes rike raderas de sociala hierarkierna. Kungar och trälar vandrar på samma stigar. Denna kravlösa acceptans gör henne till en symbol för den ultimata jämlikheten. Hon är den som befriar människan från det jordiska livets klass- och prestationsstrukturer. Hel är den radikala jämlikheten.

I myterna beskrivs Hel ofta som sval och tyst. I vår moderna tid, präglad av stress och ständig uppkoppling, framstår detta inte som ett straff utan som en befrielse. Att få komma till en plats där ingenting krävs av en, där man får vara ifred från gudarnas eviga konflikter och maktspel, är den högsta formen av frihet. Döden i Hels rike är inte en förlust, det är en hemkomst. Hon är inte mörkrets drottning, utan den gudinna som öppnar grinden till den stora vilan. Skeppssättningens fartyg tar oss till en trygg hamn i en kaotisk tillvaro.

Hel är vår frihetsgudinna!

I dessa disblots tider är det kanske åter dags att påpeka att de flesta gudamakter är feminina. Asynjor, diser, valkyrior, nornor, hamingjor, fylgior och det finns nog mer kategorier alla gudinnor. Värt att påpeka asatron har ingen lipsills gudinna eller något beskedligt våp som en vis maria som är jungfru trots att hon fött barn. Vil man ha en mjuk tro där man bara vill bli tröstad av en slags modergestalt så är nog inte asatron den religion man ska söka sig till. Vanadisen Freja är ju som alla vet kärlekens men också krigets gudinna.

Freja är inte din morsa. Freja är inte din fantasimormor.

Naturen byter inte identitet: Ett manifest för de kalla asynjorna
I den moderna sökandet efter andlighet har den fornnordiska mytologin blivit en lekstuga för identitetspolitik och terapeutisk inkludering. Vi ser samfund och andliga feminister som kämpar för att ”återupprätta” gudinnorna genom att göra dem till speglar av vår egen tids behov: moderliga tröstare, mjuka helare eller progressiva normbrytare. Men i försöket att göra asynjorna mänskliga har vi begått det slutgiltiga sveket mot dem – vi har tagit ifrån dem deras farlighet.

En ryggrad av ljus, inte en axel att gråta mot
Den samtida Forn Sed har i mångt och mycket blivit en kopia av den Svenska kyrkan, en institution som tappar kraft för varje dag eftersom den vägrar ställa krav. Man vill ha en gudinna som bekräftar ens sårbarhet, men den sanna asynjan – hon som sitter i Fensalarna eller jagar på evighetens skare – har ett annat budskap: Sträck på dig.
När vi möter gestalter som Vör, ”den som vet allt men tiger som ett fjäll”, eller Eir, läkedomsgudinnan som inte helar för freden utan för striden, möter vi en isig jämlikhet. Det är en heroisk pessimism som inte handlar om macho-poser, utan om existentiell ryggrad. En naturkraft byter inte identitet för att passa in i en mänsklig kategori; den bara är.

Skade är inte en ”ikon” – hon är frosten
Ett tydligt exempel är hur Skade idag ofta reduceras till en HBTQI-symbol för gränsöverskridande. Men att göra Skade till en identitetspolitisk ikon är att förminska henne. Skade är inte gränsöverskridande för att bli inkluderad i en mänsklig gemenskap; hon är gränsöverskridande för att hon föraktar den.
Hon är jättinnan som väljer kylan för att hennes själ kräver rymd. Hon är den absoluta självvaldheten. Hon är inte ”queer” i modern mening – hon är kallast av de kalla. Hon är vintern som vägrar tina, en makt som påminner oss om att gudarna inte är våra vänner eller våra coacher. De är våra yttersta gränser.

Från lipsillar till urberg
Det finns en nyttig hårdhet i denna mörka andlighet. Precis som en mor som säger ”det var inte så farligt” till sitt gråtande barn för att lära det att stå själv, representerar asynjorna en fostrande kyla. De är de svarta mödrarna som vet att livet är en kamp och att den högsta formen av respekt är att anta att människan kan bära sitt eget öde utan att bryta samman.
Även den minsta tjänarinna, som Röskva, förvandlas i detta ljus från ett bortrövat barn till en stormens utvalda elit. Hon väljer den hårda stigen eftersom hon insett att i närheten av gudarna växer man eller så förgås man.

Slutsats: Ett kall till de stolta
Vi behöver sluta städa bort mörkret, vreden och den oböjliga stoltheten hos de kvinnliga makterna. Den som söker tröst och inkludering kan gå till de sociala myndigheterna eller en terapeutisk studiecirkel. Den som söker gudarna måste vara beredd att möta en blick av isande glas.
Asynjorna är inte här för att hålla oss i handen. De är här för att se om vi håller måttet. Det är dags att vi slutar bygga en religion av mjuka kuddar och istället återvänder till det urberg av sanning som myterna faktiskt erbjuder.

Den Okända Gudinnan

Jag är inte en kvinna av kött och tårar,
jag är en flamma ur universums iskalla barm.
Mina fötter trampa solsystemens grus
medan min krona av norrsken skakar rymdens tystnad.

Ni sökte en tröstare med mjuka händer,
men ni fann en gudinna med blickar av stål.
Jag härskar över de stormiga haven och de sjunkande skeppen,
jag är den smärta som aldrig åkallats men alltid förståtts.

Min makt är inte av denna världen,
den är en tom gunga mellan intet och allt.
Vem vågar dricka min styrkas bittra vin?
Vem vågar möta en gudinna som själv är en ensam stjärna?

Disen de stora vanadisen är som alla hedningar vet Freja. Men Frejas svägerska är Gerd. Låt oss detta år då vi uppmärksammar Gerd sänd även en tanke till henne. Såväl Freja som Gerd kom till asarna utifrån en från Vanaheim och en från Utgård. Ja ödet, nornorna har då underliga trådar i sin väg.

Gerd, Frejas svägerska.

Ödets mödrar

Dimmans döttrar,
diser rider,
genom nattens
nordliga vind.
Härfångst hämta,
hälsa bringa,
väva lycka
vid Världsträdets rot.

Kyndelsmässan har de kristna den andra dagen i februari. i han ju hednisera och tända ett ljus för diserna men också för de hedningar som de kristna slagit ihjäl, ty kyndelsmässan är ju som alla vet den dag de som tro på korset tar fram nya ljus i sina kyrkor som de ofta byggt på hedniska kultplatser

Mundilfare gav liv åt två

Mundilfare gav liv åt två,
som över himlens fäste gå.
Måne lyser i nattens tid,
men finner aldrig någon frid.

Vid Månes sida går unga två,
Bil och Hjuke i rymden blå.
De bär på sån, en börda tung,
följer sin herre, gammal som ung.

Bakom honom, i skuggans famn,
löp Hate – vargen utan hamn.
Han hatar ljuset, vill månen nå,
och tvingar honom att ständigt gå. 

När dagen gryr tar systern vid,
men Skoll ger inte henne tid.
Han jagar solen med glupskhet stor,
från söder dit där mörkret bor. 

Natt rider mörkt på sin svarta häst,
medan Ull från Ydalarna i snön är vinterns gäst.
Vale och Grid bär hämnd och mod,
och Jord ger fäste åt gudablod.

Hnoss är vacker, som smycken av guld,
under stjärnornas vakande tålamod.
Vid Odens tron, i asars sal,
vaktar Gere och Freke hans val. 

Så jagar vargarna, dag som natt,
tills världen slocknar, mörk och matt.

Första dagen i Göje eller februari. Nu är det kallt men när det är kyligt är det bra att åkalla diserna dessa kvinnliga makter. Många av asatrons asynjor, diser, nornor, valkyrior ja vad den än är och vad vi dem än kallar har något kyligt över sig. Nornorna gan man inte beveka, Skade är vintern personifierad, Torgerd och Ipra frammanar hagel. Kyla kan vara vackert och den som inte uppskattar en vacker vinterdag ska inte ägna sig åt asatro. Må årets andra månad vara en god månad för er ärade hedningar.

Torsdagen den 31 januari stod slaget vi Lena dr Oden visade sig. Vi har inga skäl att betvivla att så är fallet då uppgifterna synes exakta och tillförlitliga. Så det är något av en religiös dogm vi har att man måste tro att Oden jjälpte Erik Knutsson mot sin motståndare Sverker Karlsson denna dag.