Den mordallians vi tvingas leva i, den hatar och förbannar vi.

Konsten och slaget Lützen

Det är nog inte för mycket sagt att Carl Wahlbom målning ”Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen” är den mest kända historiemålningen i Sverige med konkurrens av Karl XII likfärd av Gustaf Cederström. Målningen av den döende kungen har fastnat hos många och en känsla av att ”så var det” har nog fastnat hos mer än en betraktare. Men Wahlbom gjorde tavlan 1855 och det var ju tvåhundratjugotvå år senare. Många konstnärer hittade inspiration åren efter slaget och några av verken kan beskådas här.

Jan Asselijn ca 1610-655 lät göra sitt verk troligen år 1648. Holländare var han de var allierade med svenskarna under kriget. Kungen syns i mitten av tavlan och man får förmoda att den rödklädde musketeraren snart ska ändra världshistorien…

Läraren och landsmannen till ovannämnde konstnär Jan Martszen 1609-1647 skildrar ryttarstriden. Är mannen med pistol som kommer bakom kungen vän eller baneman?

Motståndarsidan målade de med. Flamländaren Pieter Snayers 1592-1667. Hans motiv är de kejserliga och ligistiska trupperna som ser svenskarna ankomma. Slaget har inte riktigt börjat. Målningen utfördes 1642 på beställning av den katolske befälhavaren Ottavio Piccolomini som själv deltog i striden.

Snayers landsman Pieter Meulener 1602-1652 valde att fokusera på den strid Gustav II Adolf utkämpar kungen trängs av sina fiender strax innan han blir skjuten. Kungen har en vit springare men som alla vet var Streiff mörkare i tonen. Meulener föredrog att måla skärmytslingar och närstrider framför sin landsman som föredrog det mer storslagna.

Jacques Courtois 1621-1676 var själv i unga år soldat innan han blev målare och dog som munk i Rom. Även här är det Wallensteins sida som möter betraktaren men här är det strid och skrik, rök och eld. Oöverskådligt och kaotiskt. Ett av slagets händelser när en ammunitionsvagn exploderar syns tydligt även staden galgbacke.

Bilderna kommer från Wikipedia.

Tyr har mycket att göra i dessa krigiska och orättvisa tider. Men å andra sidan så ökar antalet hedningar som dyrkar honom. Än är det inte ragnarök!

”För att ens få ett svenskt medborgarskap bör det, precis som i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt, krävas att den som önskar bli svensk medborgare också erkänner statens Israels rätt att existera och därtill har för avsikt att ta till sig de judisk-kristna värderingarna som den svenska demokratin vilar på”

Alice Teodorescu Måwe, Kristdemokrat

”Kristendomen är den grund på vilken nationen Sverige är byggd. Det var genom kyrkans organisation som de olika landsändarna kunde fogas samman till en gemensam nationalstat. I tusen års tid har Sverige varit kristet och detta har format landet och kulturen mer än någon annan faktor. Idag är många svenskar sekulariserade, men kristendomen förblir ändock en viktig del av vår kultur och våra traditioner. Kristna högtider såsom påsk och jul är bland årets viktigaste. Dop, bröllop och begravningar görs ofta i en kristen, kyrklig kontext, även bland sekulariserade. Då kristendomen är så grundläggande för Sverige är det bara rimligt att det skrivs in i regeringsformen att Sverige är ett kristet land.”

Erik Hellsborn, Sverigedemokrat

Hemligheter på vägen

Dagsljuset träffade ansiktet på en som sov.
Han fick en livligare dröm
men vaknade ej.

Mörkret träffade ansiktet på en som gick
bland de andra i solens starka
otåliga strålar.

Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.
Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick-
ett fjärilsmuseum.

Och ändå solen lika starkt som förut.
Dess otåliga penslar målade världen.

(Tomas Tranströmer)

Tänk på döden lite då och då. Inte för att du ska frossa i morbiditet utan för att du ska stanna upp och fundera vad du ska göra med ditt liv. Sedan kanske det kan ta bort lite dödsskräck och ångest också och det är väl inte så dumt?

Varför är monoteisterna så fascinerade av skräck? En kvalificerad teori är att hela deras religion handlar om att göra som gud vill eller bli straffad för evigt. Rädslan för de eviga straffen och risken att förskjutas av den ende guden gör att man kan hantera detta med hjälp av skräckhistorier och utklädnad. Ett sätt att bearbeta ångesten helt enkelt.

Svenska dikter del LV: Swearnas högtids sång

I nästan 40 år var Jacob Ekelund en av de främsta läroboksförfattarna till svensk och allmän historia. Idag är han bortglömd. Han föddes på Tjörn fadern var stäng komministern som till slut blev avsatt från sin tjänst. Kanske kan den sinnessjukdom som sonen senare drabbades av vara ett farsarv? Unge Jacob råkade ut för en olycka, han föll in i en glödhög och brände sig i ansiktet. Men begåvad var han och det blev studier i både lund och Uppsala. Begåvad men också med inte allt för stora social kunskaper han tycks ha hånats livet ut för sitt utseende och ovårdade kläder, vindögd och med snusig läpp men han blev teologie doktor, präst och han blev även gift.

Förutom att han skrev böcker så översatte han också många utländska verk, Walter Scott och Wilhelm Shakespeare fick svensk språkdräkt bland annat. Men i slutet av 1820-talet blev den osnygge Ekelund så dålig att han måste tas in på mentalsjukhus där han avled i december 1840. En del poesi blev det också. Denna ”götiska” dikt från 1828 med namnet Swearnas högtids sång åter ges i tidens språkdräkt:

Swearnas högtids sång

Jag vet ett land på jorden,
Ett kraftens, ärans land,
Det skönaste i Norden,
Det är vid Mälarns strand:
Väl drufvan der ej blommar,
Ej susar böjlig Palm;
Men skörd och älsklig sommar
Der lofva Ek och Alm.

Som urverlds kummel höga
De gråa fjällar stå,
Med trofast väktar– öga
Nordstjernan ser därpå.
Sitt silfver Bore gjuter
I vinterdrifvans dans,
Till spegel sjön sig sluter
För himlens stjernekrans.

De män från Swithjod stamma
Ha grusat Romas torn:
Hvar Svenska klingor flamma
Vid klang af stridens horn
Hvarhelst på böljan buren
Dock Svensken segra skall
Att segra på Naturen
Är ju hans hvardags kall.

Dock ej till lek med svärden
Står endast Svenskens håg;
Han gjort i kunskaps– verlden
Mång´t frejdat vikingståg:
Naturens skatt att samla
Han plöjt de vida haf,
Till Mimersbrunn den gamla
Han gick i högens graf.

Ej söderns mandoliner
Till njutning locka här;
Ej konstens fyrverk skiner
Som bortom Alpen der;
Men Svensken vet att strida
För Land, för Kung, för Mö,
För rätt och sanning lida
Och leende att dö.

Upp, Bröder! resom åter
En Nordisk minnes– stod:
Se Saga stundom gråter
Som Aslög tårars blod;
Men handlen – dagar komma
Då hon skall åter le –
Och täckt af vårens blomma
Vårt Yggdrasil vi se.

Än höres ut fjällens klyfta
Ett Odens visdoms svar –
Vi, Bröder! händren lyfta
Till lydnad en och hvar
Och svärja vid vår ära,
Vid vår lycksalighet,
Af oss skall Manhem lära
Fröjd, Vänskap, Måttlighet.

Om den tredelade hugen och den kristna själen

Den vanligaste ja kanske den enda uppfattning som finns är att själen består av en enda del och denna är väsensskild från kroppen. Kroppen dör men själen lever vidare samt att den är odödlig. Var själen finns i kroppen är det lite olika åsikter om; hjärtat eller hjärnan.

Men trodde hedningarna i norra Europa på detta i förkristen tid? Ordet själ använde de inte och ”hug” är nog det mest korrekta ordet. Men trodde att denna hug bestod av endast en beståndsdel? Nja det kanske de inte gjorde. Detta att hugen eller om man så vill själen består av olika delar kanske inte är så lätt att ta till sig och måhända gör det en och annan illa berörd?

På något vis trodde man att något levde kvar på jorden i gravhögar och kummel medan andra delar av den dödes ande for iväg, Valhall får man förmoda men kanske andra dödsriken. När Oden och hans bröder skapar människorna ger de dem livsande, hug och den består av tre delar eller som det står i den Höges sång, Havamal:

”Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.”

Alver är gudamakter som förknippas med såväl fruktsamhet som döda förfäder. Alvablot hölls till de dödas minne och ära och vid julen levde föreställningar kvar att de döda kom på besök. I den kända sagan om Olof den helige besöker den kristne gårdar men de släpper inte in honom då de har alvablot och en kvinna säger rent ut att hon fruktar Odens vrede om de släpper in Sigvat.

I Njals saga sitter Gunnar på Lidarände som var en hängiven dyrkare av Frej och sitter i en hög och sjunger. Att konsultera döda i deras gravar är ett vanligt motiv och i Groas galdrar kommer sonen till den döda Groa som står upp något motvilligt ty hon är död och vill inte tillbaka till livet. Detsamma händer i sagan om Helge Hundingsbane som kommer till sin gravhög och förmanar sin maka att hon sörjer honom för mycket. Något av Helge levde kvar i högen trots att han var i Valhall.

I berättelsen om Tors färd till Utgårdaloke tävlar Tors tjänare Tjalve mot Hug som visar sig vara Utgårdalokes hug och det är detsamma som tanken och medvetandet. Oden kan ligga i dvala och sända ut sin tanke, sin hug över världen.

Framtida forskning får utröna exakt hur hedningarnas hug skiljer sig från den jude-kristna själen.