Tänk på döden lite då och då. Inte för att du ska frossa i morbiditet utan för att du ska stanna upp och fundera vad du ska göra med ditt liv. Sedan kanske det kan ta bort lite dödsskräck och ångest också och det är väl inte så dumt?

Varför är monoteisterna så fascinerade av skräck? En kvalificerad teori är att hela deras religion handlar om att göra som gud vill eller bli straffad för evigt. Rädslan för de eviga straffen och risken att förskjutas av den ende guden gör att man kan hantera detta med hjälp av skräckhistorier och utklädnad. Ett sätt att bearbeta ångesten helt enkelt.

Svenska dikter del LV: Swearnas högtids sång

I nästan 40 år var Jacob Ekelund en av de främsta läroboksförfattarna till svensk och allmän historia. Idag är han bortglömd. Han föddes på Tjörn fadern var stäng komministern som till slut blev avsatt från sin tjänst. Kanske kan den sinnessjukdom som sonen senare drabbades av vara ett farsarv? Unge Jacob råkade ut för en olycka, han föll in i en glödhög och brände sig i ansiktet. Men begåvad var han och det blev studier i både lund och Uppsala. Begåvad men också med inte allt för stora social kunskaper han tycks ha hånats livet ut för sitt utseende och ovårdade kläder, vindögd och med snusig läpp men han blev teologie doktor, präst och han blev även gift.

Förutom att han skrev böcker så översatte han också många utländska verk, Walter Scott och Wilhelm Shakespeare fick svensk språkdräkt bland annat. Men i slutet av 1820-talet blev den osnygge Ekelund så dålig att han måste tas in på mentalsjukhus där han avled i december 1840. En del poesi blev det också. Denna ”götiska” dikt från 1828 med namnet Swearnas högtids sång åter ges i tidens språkdräkt:

Swearnas högtids sång

Jag vet ett land på jorden,
Ett kraftens, ärans land,
Det skönaste i Norden,
Det är vid Mälarns strand:
Väl drufvan der ej blommar,
Ej susar böjlig Palm;
Men skörd och älsklig sommar
Der lofva Ek och Alm.

Som urverlds kummel höga
De gråa fjällar stå,
Med trofast väktar– öga
Nordstjernan ser därpå.
Sitt silfver Bore gjuter
I vinterdrifvans dans,
Till spegel sjön sig sluter
För himlens stjernekrans.

De män från Swithjod stamma
Ha grusat Romas torn:
Hvar Svenska klingor flamma
Vid klang af stridens horn
Hvarhelst på böljan buren
Dock Svensken segra skall
Att segra på Naturen
Är ju hans hvardags kall.

Dock ej till lek med svärden
Står endast Svenskens håg;
Han gjort i kunskaps– verlden
Mång´t frejdat vikingståg:
Naturens skatt att samla
Han plöjt de vida haf,
Till Mimersbrunn den gamla
Han gick i högens graf.

Ej söderns mandoliner
Till njutning locka här;
Ej konstens fyrverk skiner
Som bortom Alpen der;
Men Svensken vet att strida
För Land, för Kung, för Mö,
För rätt och sanning lida
Och leende att dö.

Upp, Bröder! resom åter
En Nordisk minnes– stod:
Se Saga stundom gråter
Som Aslög tårars blod;
Men handlen – dagar komma
Då hon skall åter le –
Och täckt af vårens blomma
Vårt Yggdrasil vi se.

Än höres ut fjällens klyfta
Ett Odens visdoms svar –
Vi, Bröder! händren lyfta
Till lydnad en och hvar
Och svärja vid vår ära,
Vid vår lycksalighet,
Af oss skall Manhem lära
Fröjd, Vänskap, Måttlighet.

Om den tredelade hugen och den kristna själen

Den vanligaste ja kanske den enda uppfattning som finns är att själen består av en enda del och denna är väsensskild från kroppen. Kroppen dör men själen lever vidare samt att den är odödlig. Var själen finns i kroppen är det lite olika åsikter om; hjärtat eller hjärnan.

Men trodde hedningarna i norra Europa på detta i förkristen tid? Ordet själ använde de inte och ”hug” är nog det mest korrekta ordet. Men trodde att denna hug bestod av endast en beståndsdel? Nja det kanske de inte gjorde. Detta att hugen eller om man så vill själen består av olika delar kanske inte är så lätt att ta till sig och måhända gör det en och annan illa berörd?

På något vis trodde man att något levde kvar på jorden i gravhögar och kummel medan andra delar av den dödes ande for iväg, Valhall får man förmoda men kanske andra dödsriken. När Oden och hans bröder skapar människorna ger de dem livsande, hug och den består av tre delar eller som det står i den Höges sång, Havamal:

”Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.”

Alver är gudamakter som förknippas med såväl fruktsamhet som döda förfäder. Alvablot hölls till de dödas minne och ära och vid julen levde föreställningar kvar att de döda kom på besök. I den kända sagan om Olof den helige besöker den kristne gårdar men de släpper inte in honom då de har alvablot och en kvinna säger rent ut att hon fruktar Odens vrede om de släpper in Sigvat.

I Njals saga sitter Gunnar på Lidarände som var en hängiven dyrkare av Frej och sitter i en hög och sjunger. Att konsultera döda i deras gravar är ett vanligt motiv och i Groas galdrar kommer sonen till den döda Groa som står upp något motvilligt ty hon är död och vill inte tillbaka till livet. Detsamma händer i sagan om Helge Hundingsbane som kommer till sin gravhög och förmanar sin maka att hon sörjer honom för mycket. Något av Helge levde kvar i högen trots att han var i Valhall.

I berättelsen om Tors färd till Utgårdaloke tävlar Tors tjänare Tjalve mot Hug som visar sig vara Utgårdalokes hug och det är detsamma som tanken och medvetandet. Oden kan ligga i dvala och sända ut sin tanke, sin hug över världen.

Framtida forskning får utröna exakt hur hedningarnas hug skiljer sig från den jude-kristna själen.

Dyggvers maka

De kristna,
korsets dyrkare
fruktar henne.
Gott så,
Dyggvers maka
tar dem ändå
till salar nio.

Vi hedrar de döda. Men kom ihåg de flesta av era förfäder har varit hedningar, kristendomen och annan monoteism är en parantes i världshistorien. Fira de döda värdigt och hylla makterna.

Brage stämmer upp sången,
sången om ära och dåd,
men kommer den långskäggige
sjunga om dig?
Endast nornorna vet…

Valfrihet är ju populärt. November räknas som en av höstens månader men i den gammalnordiska kalender heter det vintermånad. Vinter eller höst? Ja lite beroende på var man bor och vistas i Sverige kan man kanske säga. Men valfrihet är det ju även det faktum att man antingen kan se positivt på att det mörknar eller så kan man gnälla att det inte är ljust. Något som inte är valfritt hos oss hedningar är om man ska hedra sina döda förfäder eller inte. Det gör man och förfäderskult och hedrandet av det döda är lika viktigt som att tro på asynjor och asar. Nåväl ärade hedningar vare sig ni är levande eller döda, ha en trevlig månad!

Den sure, den frusne och den söte, tre recept på rönnbärssnaps

Rönnbär Sorbus aucuparia är ett av de förnämsta bären som kan användas att smaksätta och krydda brännvin. Detta bär ger god smal till det mesta, viltkött framför allt men den går också att dricka som drink med en isbit eller två. Här kommer tre recept på rönnbär som även i folktron och mytologi spelat en så viktig roll, i Norden förknippas bären med åskguden Tor.

Den sure
Surt sa räven om rönnbären och det stämmer ju. Detta något kraftiga recept består av 4 dl rönnbär och 70 cl brännvin. Det ger en något kraftig men ändå god smak.

Den frusne
Rönnbär avnjuts helst frostnupna, detta att vänta med att plocka bären tills det varit frost och kallt ute eller plocka bären och sedan lägga dem något dygn i frysboxen gör att de blir något sötare i smaken. 2 dl frostnupna rönnbär och 70 cl brännvin.

Den söte
Samma recept som den frusne men här sötar man med 250-300 gram socker.

Alla recept är i grunden lika. Man tager bär och lägger dem i en burk som rymmer såväl dessa som drycken och eventuellt socker. Skaka om och låt stå två veckor. Sila sedan bort bären och filtrera genom ett kaffefilter eller annat filter och häll upp på butelj eller karaff. Det vinner på att lagras men kan drickas omgående. Man kan som dekoration lägga några bär i flaskan som dekoration men också som igenkänning. Annars ska sägas att denna ljuvliga dryck får en vackert rödskimrande ton.

Vilken styrka man vill ha på sin snaps är valfri. Men hög alkoholhalt kan göra att smaken inte kommer till sin rätt. Någonting mellan 30-40% rekommenderas. Den sure kan gott ha en styrka på 37-40 medan den söte kan ligga något lägre.

Ner med dem i flaskan. Men rensa gärna så dåliga bär och annat skräp inte kommer med.

Skräckmästaren är tillbaka!

Uhhhhwwuuuhhuu! Han är tillbaka, skräckmästaren frän torra öknen. Han som gillar barn, festar på honung och gräshoppor, rider runt på åsnor och har tolv busar och en slyna som sällskap. Som gillar balsam i håret och hånglar med Judas! Jesus från Nasaret är här och nu ska det bli skräck!
Kristi brud är fri och Helge den ohelige likaså. Barnflickan laddar pistolen och katolska präster letar minderåriga som de kan utnyttja.

Han är ond, han är elak han spikade upp sig på ett kors för att han njuter av smärta han bär törnekrona och slickar sitt eget blod. Han sover i tre dygn sedan börjar han om igen! Han väcker upp döda, han förgiftar vatten, han piskar folk i tempel.

Missa inte Jesus från Nasaret! 2000 år av skräck!