Månadsarkiv: mars 2026

Åttonde mars 2026

Det är Sivs dag i kalendern den åttonde mars eller vårmånaden som v hedningar ibland säger. Men det är internationella kvinnodagen. En dag att sända våra mödrar och anmödrar en tanke kanske ärade hedningar?

Siv en gudinna och moder till flera gudamakter.

Akta er för populister!

Sverigedemokraterna vill stoppa utvisningar. Tja de sviker åter sina väljare. Vi är inte förvånade, kristna är sådana. Nej akta er för populister, särskilt de populister som är kristna.

Kristendomen har ingenting i samhällsdebatten att göra!

Frigg är ung: En uppgörelse med bilden av den ”gamla” gudinnan

Frigg är ung: En uppgörelse med bilden av den ”gamla” gudinnan
I modern asatro och nyandlighet har en specifik bild bitit sig fast: Frigg som en åldrad, vis modersgestalt. Hon skildras ofta med rynkor, grånat hår och en blick som påminner om en trygg farmor. Men ser vi till de faktiska källorna och mytologins inre logik är denna bild inte bara felaktig, den är i det närmaste ett helgerån mot asarnas natur.

Äpplena som stoppar tiden
Det främsta beviset mot en åldrad Frigg är Iduns äpplen. Myterna är smärtsamt tydliga: asarna är inte odödliga av naturen, utan deras gudomlighet är beroende av att de regelbundet äter av Iduns gyllene frukter. När Idun i en känd myt blir bortrövad av jätten Tjatse börjar asarna omedelbart att åldras. De blir gråhåriga, skröpliga och panikslagna.
Detta visar att asarna avskyr ålderdomen. För dem representerar förfallet en förlust av makt. Att då avbilda Frigg som gammal är att påstå att hennes gudomliga medicin har slutat verka, eller att hon frivilligt valt att förfalla, en tanke som går stick i stäv med den nordiska krigararistokratins ideal.

Från ideal till terapi
Varför vill då så många idag se en gammal Frigg? Svaret står sannolikt att finna i en modern önskan om att religion ska vara en ”klapp på axeln”. Vi lever i en tid där vi söker tröst, återhämtning och en trygg farmorsgestalt att luta oss mot. Genom att göra Frigg gammal gör vi henne ofarlig och mänsklig.

Men de hedniska gudarna och gudinnorna är inte här för att ge oss terapi. De är ouppnåeliga ideal. En ung, vacker och kraftfull Frigg representerar den absoluta fysiska, andliga och mentala glansen. Hon är inte vår släkting; hon är vår inspiration. Genom sin eviga ungdom visar hon på en seger över naturens förfall och en strävan efter perfektion.

Kraften i det storslagna
När vi raderar gudarnas ungdom för att få en bekväm visdomsfigur, förlorar vi också den vildhet och auktoritet som kännetecknar asatron. En gudinna som står i sin krafts dagar kräver något av oss. Hon inspirerar till dåd, till skönhet och till att själva trotsa våra begränsningar.
De få historiska avbildningar vi har visar inga ”gummor”, utan stolta, vitala gestalter. Det är dags att vi ger Frigg tillbaka hennes rättmätiga form. Hon är inte trött, hon är inte gammal, hon är asarnas drottning, strålande och evigt ung tack vare de äpplen som skiljer gudar från människor.

Frigg Odens maka och konsument av Iduns gyllene äpplen.

Den lutherska lögnen: När svensken hellre tog en sup än ett extra arbetspass

Den lutherska lögnen: När svensken hellre tog en sup än ett extra arbetspass

Förord
I dagens politiska debatt talas det ofta varmt om den ”lutherska arbetsmoralen” som en urgammal svensk dygd. Men historien avslöjar en obekväm sanning: under de århundraden vi sägs ha varit som mest lutherska, var vi i själva verket ett folk som drack oss igenom vardagen och gjorde allt för att slippa arbeta för andras vinning.
När företrädare för konservativa partier idag lyfter fram flit och pliktkänsla som kärnan i det svenska kulturarvet, målar de upp en bild som 1700- och 1800-talets svenskar knappast skulle känna igen sig i. Den historiska verkligheten var inte en idyll av nyktra bönder, utan ett samhälle på gränsen till alkoholiserat sammanbrott.

Brännvinet folkets verkliga religion
Mellan 1750 och 1850 var brännvinet inte bara en dryck; det var en livsstil. Vid 1800-talets början beräknas den genomsnittliga konsumtionen ha legat på hisnande 45 liter sprit per person och år. Det dracks till frukost, det dracks som betalning för arbete och det dracks för att uthärda ett liv i fattigdom. Den ”lutherska ordningen” som kyrkan predikade om att vara nöjd med sin lott och sköta sitt kall, ekade ofta för döva öron. För den stora massan var rätten att bränna sitt eget brännvin betydligt viktigare än att visa flit inför Gud. Var det inte detta ”gudslån” just en gåva från den himmelske fadern?

Arbete var ett straff, inte en dygd
Föreställningen att svenskar alltid har älskat att arbeta ”för arbetets egen skull” är en effektiv efterhandskonstruktion. Sanningen är att staten var tvungen att tvinga folk till arbete. Genom tjänsteplikten gjordes arbetslöshet olagligt; den som inte tog anställning riskerade att spärras in för lösdriveri. Folk arbetade inte för att de hade ”Luther på axeln”, utan för att de hade statens piska på ryggen. Motståndet mot att slita åt herremän och godsägare var utbrett, och spriten blev ofta det enda sättet att markera självständighet eller helt enkelt fly från den grå vardagen.

En moral importerad från frikyrkan
Det vi idag kallar luthersk arbetsmoral skapades egentligen inte av Luther, utan av de rörelser som bekämpade den gamla svenska livsstilen. När nykterhetsrörelsen och frikyrkorna växte fram under 1800-talet, var bland deras främsta mål att få svensken att sluta supa och börja spara.
Det var alltså en moralisk revolution underifrån som förvandlade det ”supiga och lata” folket till de skötsamma medborgare som industrin krävde. Denna nya etik smälte senare samman med socialdemokratins skötsamhetsideal och blev den ”svenskhet” vi pratar om idag.

Historiebruk som döljer sanningen
När politiska rörelser idag använder arbetsmoralen som ett bevis på en medfödd svensk karaktär, begår de ett historiskt misstag. De hyllar en disciplin som i själva verket tvingades på folket genom århundraden av kontroll, nykterhetspropaganda och fabriksvisslor.
Den sanna historien om Sverige mellan 1700 och 1900 är inte sagan om den flitige arbetaren, det är historien om ett folk som älskade sin frihet, hatade sitt tvångsarbete och fann sin tröst i brännvinskuttingen. Gutår såväl de som ahr luthersk som annan arbetsmoral!

Referenser
Ambjörnsson, Ronny Den skötsamme arbetaren: idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930 1988.
Harnesk, Börje (1990). Legofolk: drängar, pigor och bönder i 1700- och 1800-talets Sverige 1990.
Johansson, Lennart Staten, supen och systemet: en svensk alkoholhistoria 2008.
Ström Bo A Fars kokbok om konsten att krydda, bränna och blanda 1974.
Weber, Max Den protestantiska etiken 1930.
Widding Lars Svenska äventyr 1788 – 1990-tal 1997.

Attentatet mot Norrskensflamman 1940

Attentatet mot Norrskensflamman 1940

Natten till den 3 mars 1940 skakades Luleå av en kraftig explosion som ödelade kvarteret där den kommunistiska tidningen Norrskensflamman hade sin redaktion, sitt tryckeri och sina personalbostäder. Under det finska vinterkriget rådde en hätsk stämning mot svenska kommunister, och en grupp män bestämde sig för att tysta tidningen genom ett sprängattentat. Planen var att förstöra tryckpressarna, men resultatet blev en våldsam eldsvåda som krävde fem människoliv.

Bland de omkomna fanns familjen Hellberg, bestående av ekonomichefen Artur Hellberg (1903–1940), hans hustru Alice Hellberg (1905–1940) samt deras två barn, Sven (1927–1940) och Maj (1931–1940), som var tolv respektive åtta år gamla. Det femte offret var den unge journalisten Germund Svedman (1910–1940). Branden spred sig så snabbt att de som befann sig i de övre våningsplanen aldrig hann ta sig ut i säkerhet.

Utredningen avslöjade att de skyldiga var personer med höga poster i samhället som ansåg sig handla i fosterlandets intresse. Som huvudmän och organisatörer dömdes stadsfiskalen Ebbe Hallberg (1894–1955) och kaptenen Uno Svanbom (1900–1983) till livstids straffarbete. Vid deras sida fanns militärerna Hjalmar Nilsson (1903–1981), Tage Palm (1907–1985) och Gunnar Kanth (1912–1996), som samtliga dömdes till sex års straffarbete. Även journalisten Erik Hedenström (1904–1976) från Norrbottens-Kuriren och den värnpliktige Sven Grönberg (1917–1995) dömdes till två års straffarbete för sin inblandning.

Trots att dådet resulterade i fem dödsfall dömdes ingen för mord, utan förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse blev den centrala punkten i rättegången. Det rättsliga efterspelet präglades av tidens politiska klimat, vilket ledde till att samtliga dömda benådades inom några år. De sista av de inblandade släpptes under 1940-talets senare hälft och kunde därefter återgå till sina civila liv. Händelsen kvarstår i svensk historia som ett av de allvarligaste politiska terrordåden på svensk mark.

https://www.luleabiennial.se/sv/journalen/nr-1/attentatet-mot-norrskensflamman
https://sv.wikipedia.org/wiki/Attentatet_mot_Norrskensflamman
https://www.sydsvenskan.se/kultur-and-nojen/attentatet-mot-norrskensflamman-den-varsta-terrorhandlingen-i-sveriges-moderna-historia/#:~:text=Attentatet%20mot%20Norrskensflamman%20den%20v%C3%A4rsta%20terrorhandlingen%20i%20Sveriges%20moderna%20historia%20%E2%80%93%20Sydsvenskan.

Bild kommer från Wikipedia och visar skadegörelsen dagen efter.