Idag har vi funnits tio år på twitter eller X eller vad de nu heter snart betyder det vl namn igen men vi förblir kvar liksom asatron! https://x.com/IdeellaKF

Följ oss du med om du påstår att de är hedning!

Gudens tjänare och tjänarinna: Dualismens balans i asatron

I den fornnordiska mytologin framträder ett fascinerande mönster bland de främsta gudarna. Från Tors dundrande vagn till Frejs gyllene salar ser vi en ständig närvaro av ett tjänarpar: en man och en kvinna. I en värld där könsrollerna var orubbliga, fungerade dessa par som gudarnas förlängda armar in i livets alla skikt.

Den nordiska kosmos var djupt genomsyrad av uppdelning. Allt från naturens träd till krigarens utrustning sorterades efter kön; asken var manlig, linden kvinnlig; svärdet var manligt, skölden kvinnlig. Att överskrida dessa gränser betraktades ofta som ergi – något omanligt eller skamligt. Ändå krävde gudarnas makt att de kunde kontrollera hela tillvaron. Lösningen stavades ofta dualistiska tjänarpar.

Tjalve och Röskva: Kraft och flit
Tor, människornas beskyddare, omges av syskonen Tjalve och Röskva. De är bondbarn som representerar den mänskliga sfären. Tjalve är den snabbe löparen och den unge krigaren – en spegling av Tors egen maskulina kraft. Röskva, vars namn antyder raskhet och duglighet, representerar den praktiska fliten och arbetet. Tillsammans täcker de in hela den mänskliga verksamheten på en gård, vilket gör Tor till en gud för både fältet och striden.

Byggver och Bejla: Skördens två ansikten
Hos fruktbarhetsguden Frej finner vi Byggver och Bejla. I dikten Lokasenna får vi veta att de är oumbärliga vid gudarnas gästabud. Byggver är nära förknippad med kornet och bryggandet – den manliga sysslan i åkerbruket. Bejla å sin sida har kopplats till mjölkning, biodling eller gödselhantering – de nödvändiga sysslorna i ladugården och hushållet. Utan detta par vore Frejs gåva (skörden och maten) ofullständig.

Hjuke och Bil: Månens cykler
Till och med den gåtfulle guden Måne har sina följeslagare i barnen Hjuke och Bil. De bär en vattenbytta mellan sig, en bild som ofta tolkats som månens förmåga att styra ebb och flod eller dess faser. Här ser vi dualismen redan hos barnen; en pojke och en flicka som tillsammans upprätthåller den kosmiska ordningen på himlavalvet.

Balans utan gränsöverskridande
Varför denna strikta uppdelning? I asatron var ordning synonymt med säkerhet. Att Oden utövade den ”kvinnliga” magin sejd, eller att Loke bytte kön och födde barn, skapade en djup oro och kaos i myterna. Genom att istället omge sig med en tjänare och en tjänarinna kunde gudarna styra över både det manliga och det kvinnliga utan att själva riskera sin status.
Tjänarparen fungerade som en bro. De tillät gudarna att vara kompletta härskare i en värld som annars krävde att man valde sida. Genom ”Gudens tjänare och tjänarinna” upprätthölls balansen mellan svärdet och linden, mellan kriget och hemmet, och mellan himmel och jord.

Del 2: Den orubbliga gränsen – Skammen i att bryta mönstret
I den första delen såg vi hur gudarna använde tjänarpar för att balansera det manliga och kvinnliga. Men varför var denna uppdelning så livsviktig? Svaret ligger i ett av asatrons mest laddade begrepp: ergi. I ett samhälle där heder var allt, var gränsöverskridandet inte bara ett personligt val – det var ett hot mot hela världsordningen.

Ergi: När hedern gick förlorad
För en man i vikingatidens Norden fanns det inget värre än att anklagas för att vara argr eller ergi. Ordet betecknade omanlighet och feghet, men var också direkt kopplat till att inta en kvinnlig roll. En man som utövade den kvinnliga magin, sejden, eller som på annat sätt agerade utanför sin könsroll, förlorade omedelbart sin sociala ställning.
Det är därför vi ser Oden – den mäktigaste av gudar – ständigt bli hånad av Loke. Trots sin visdom anklagas Oden för att ha ”slagit på trumma som en völva” och betett sig som en kvinna. För de forntida lyssnarna var detta en allvarlig anklagelse som naggade gudafaderns auktoritet i kanten.

Lagens stränga gränser
I de isländska lagböckerna, som Grágás, ser vi hur rädslan för att sudda ut könsgränserna tog sig juridiska uttryck. Det var strikt förbjudet att bära det motsatta könets kläder.
En kvinna fick inte bära byxor eller klippa håret som en man.
En man fick inte bära urringade tröjor som blottade bröstet på ett kvinnligt sätt.
Straffet var ofta fredlöshet. Att klä sig som det motsatta könet betraktades som ett bedrägeri mot naturen och samhället. Det var en kultur som krävde tydlighet: man skulle på långt håll kunna se vem som var en krigare och vem som var husfru.

Loke – Den nödvändiga men hatade avvikaren
Loke är den karaktär som tydligast belyser hur farligt och oönskat det gränsöverskridande var. Han är den enda guden som bokstavligen byter kön, blir dräktig och föder barn (som hästen Sleipnir). Men detta gör honom inte till en hjälte; det gör honom till en osäker och opålitlig gestalt. Hans förmåga att röra sig mellan könen är kopplad till hans natur som en kaoskraft. Han representerar det som inte kan kategoriseras, och i asatron var det som inte kunde kategoriseras oftast synonymt med fara.

Tjänarparen som säkerhetsventil
Det är i ljuset av detta strikta system som tjänarparen som Tjalve och Röskva eller Byggver och Bejla blir så logiska. Genom dem kunde gudarna:

1. Bevara sin heder: Tor behövde aldrig utföra ”kvinnliga” sysslor eftersom han hade Röskva.
2. Utöva total makt: Guden kunde styra över hela livets spektrum utan att personligen behöva bryta mot de sociala tabun som höll samhället samman.
   Sammanfattningsvis är asatro en tid av skarpa linjer. Mellan Midgård och Utgård, mellan gud och jätte, och mellan man och kvinna drog man gränser som inte fick överträdas. Tjänaren och tjänarinnan var inte bara assistenter – de var de bultar som höll den strikta könsordningens maskineri på plats.

Krigets ansikten: Manligt, kvinnligt eller könsneutralt?
I modern tid föreställer vi oss ofta vikingatidens slagfält som en exklusivt manlig arena. Men om vi skrapar på ytan i de isländska sagorna och ser till de arkeologiska fynden, framträder en annan bild. Krig var inte bara en angelägenhet för män – det var en kosmisk kraft där både det maskulina och det feminina var nödvändiga komponenter.
När vi läser om asatrons gudar ser vi ett mönster: Tor har Tjalve och Röskva, Frej har Byggver och Bejla. Denna uppdelning i en manlig och en kvinnlig medhjälpare speglar en djupare sanning om hur man såg på världen. Allt krävde balans. Att föra krig var inget undantag.

Svärdet och skölden: Den kompletta krigaren
En vanlig tolkning i den fornnordiska diktningen är att vapen bar könade symboler. Svärdet sågs ofta som maskulint – penetrerande och aktivt. Skölden däremot, beskrivs ofta i feminina termer – skyddande, omslutande och bevarande.
Men här ligger den viktigaste poängen: en krigare kan inte existera med bara det ena. Utan svärdet kan du inte segra, men utan skölden kan du inte överleva. Genom att bära båda blev krigaren en enhet som balanserade maskulin aggression med feminin försvarskraft. Krigaryrket var i sig en förening av dessa två poler, vilket gör själva handlingen mer könsneutral än vad vi föreställer oss idag.

Valkyrior och sköldmör: Krigets sanna härskare
Det tydligaste beviset på att krig inte var förbehållet män är valkyriorna. Dessa mäktiga kvinnliga väsen var de som i slutändan styrde över slagfältet. Det var inte männen som valde vem som skulle dö – det var valkyriorna, på Odens order. Att den högsta makten över liv och död i strid var feminin visar att krig betraktades som en totalupplevelse som angick alla kön.
Vi ser detta även i de mänskliga leden. Berättelser om sköldmör och fynd som den berömda krigarkvinnan i Birka (Bj 581) visar att vapen kunde vara verktyg för den som hade styrkan att föra dem, oavsett kön. När en kvinna tog upp svärdet, som Skade när hon bar sin fars rustning för att kräva hämnd, var det hedern och plikten som styrde – värden som stod över könsgränserna.

Vår tids bias vs. forntidens verklighet
Mycket av vår bild av ”den manlige vikingen” skapades under 1800-talet, en tid med extremt strikta könsroller. Vi har därmed projicerat vår egen tids syn på krig som något ”omänskligt” eller ”okvinnligt” på en tid där krig var en integrerad del av livet för alla på gården.
När vikingatågen gav sig av var det kvinnorna som försvarade hemmet. Krig drabbade alla, och förmågan att hantera vapen var i många fall en ren överlevnadsfråga snarare än en identitetsfråga.

Sammanfattning
Kanske ska vi inte se asatrons tjänarpar som en uppdelning av sysslor, utan som en påminnelse om att ingen kraft är komplett utan sin motsats. Krig var manligt genom svärdet och kvinnligt genom skölden och valkyriornas val. Genom att förena dessa krafter skapades den balans som krävdes för att överleva i en våldsam värld.

Prinsessan Désirée, friherrinnan Silfverschiöld har avlidit. Föreningen beklagar sorgen.

Monoteismens sista krampaktiga grepp: Varför vi vägrar buga för ”statskyrkan”

I decennier har det etablerade samhället försökt begrava våra fäders gudar under ett lager av liberal kristendom och sekulär likgiltighet. Nu ser vi ett nytt fenomen: staten försöker desperat blåsa liv i den döende Svenska kyrkan för att använda den som en sköld mot modernitetens kriser. Men för oss som bär asatrons eld i hjärtat är budskapet glasklart – vi låter oss inte tämjas.

Idag talas det högt om att vi ska ”tro” på Svenska kyrkan för att den står för ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter”. Men sedan när blev religionens syfte att fungera som ett politiskt kontor för staten? En tro som ständigt ber om ursäkt för sin existens och anpassar sina dogmer efter rådande politiska vindar är ingen tro – det är en ideologisk tvångströja.

Den abrahamitiska ockupationen

De abrahamitiska religionerna – kristendomen, islam och judendomen – är i sin kärna främmande för det nordiska sinnet. De bygger på underkastelse inför en enda, svartsjuk gudom. Under tusen år har denna monoteism försökt utplåna vårt folks naturliga koppling till Oden, Tor, Frej och Freja och markens makter. Att staten nu ”pushar fram” kyrkan som en norm är inget annat än ett försök att behålla den andliga kontrollen över folket.

Vi ser hyckleriet tydligt: Samhället kräver respekt för moskéer och synagogor, men när en nordbo söker sig tillbaka till sina rötter och högaktar gudinnan Skade eller firar segergudinnan Baduhenna, då möts han av tystnad eller hån. Varför är en ökenreligion mer ”riktig” än den tro som är sprungen ur vår egen jord?

Vår kulturkamp är total!

Ideell Kulturkamp står inte för en urvattnad ”hobby-hedendom”. Vi kräver en total återgång till de hedniska rötterna. Vi ser igenom försöken att göra tron till en privatsak. Religion är kultur, historia och identitet.

Att de etablerade partierna, från SD till KD, klamrar sig fast vid det kristna arvet är ett bevis på deras rädsla. De vågar inte möta den kraft som finns i en autentisk, nordisk polyteism. De föredrar en tam kyrka som pratar om allas lika värde framför gudarnas krav på ära, styrka och frändskap.

Slutsats: Framtiden är hednisk!

Vi accepterar inte längre att stå i skuggan av monoteistiska ökenläror eller statligt godkända ”demokrati-kyrkor”. Om valet står mellan en urvattnad kristendom och den levande asatron, väljer vi gudarna.

Vår kamp handlar om att återta det offentliga rummet. Vi ska fira våra blot, vi ska ära våra gudinnor som Zisa och vi ska visa att nordborna inte längre behöver en importerad herre. Tiden för de gamla gudarnas återkomst är nu, och ingen statskyrka i världen kan stoppa den kulturkamp vars tid har kommit.

---

Svenska dikter del LIX: Mörten på pinnen

Hans Berggren (1844–1908) föddes i Mohed i Hälsingland och verkade under större delen av sitt liv som folkskollärare i Hälsingtuna utanför Hudiksvall. Han var en djupt seriös man, känd för sin nit och sin hängivenhet till sitt yrke.

Berggren hade en stor passion för poesi och ville skildra naturens skönhet och moraliska sanningar. Hans mest kända verk är diktsamlingen Natur-ljud, som han gav ut på eget förlag 1891. Samlingen innehöll ett hundratal dikter som han själv ansåg vara ett viktigt bidrag till den svenska litteraturen. Berggren var helt omedveten om att hans dikter kunde uppfattas som komiska. Han skrev dem med ambitionen att vara lika högtravande som tidens stora diktare, men hans brist på stilkänsla och logik ledde till de absurda formuleringar vi idag skrattar åt.

Han upptäcktes av litteraturintresserade studenter och akademiker (bland annat i kretsen kring pekoralexperten Gunnar Brusewitz) långt efter sin död. Det var tack vare deras intresse som dikten om ”Mörten på pinnen” blev en klassiker. Idag räknas han som den främsta av de svenska ”pekoralisterna” – en författare som genom sin absoluta brist på ironi skapade något som blev ofrivilligt odödligt. Hans Berggren dog 1908, lyckligt ovetande om att han en dag skulle bli firad, inte som den seriösa poet han trodde sig vara, utan som pekoralets obestridda mästare. Men man ska inte var en taskmört mot en som försöker dikta om en mört.

Mörten på pinnen

Djupt i havet på en pinne
sitter där en liten mört.
Den har inte mycket minne,
den har aldrig klockan hört.

Aldrig har den klockan hört,
aldrig vet den tidens gång.
Därför är den lilla mört
alltid lika glad och ung.

Mellan Urkraft och Individ: Striden om de Nordiska Gudinnorna

Inom modern nyhedendom pågår en tyst teologisk revolution. Under lång tid har den dominerande bilden av det gudomligt feminina präglats av idén om ”Den stora gudinnan”. Det är en föreställning där gestalter som Freja, Frigg och Idun ses som olika masker eller aspekter av en och samma feminina urkraft. Men i kretsar som betonar en radikal polyteism, däribland den teologiskt drivna gruppen kring Ideell Kulturkamp, möter denna syn ett hårt motstånd.

Gudinnan som dold monoteism

Kritiker menar att idén om en enda gudinna i själva verket är en form av ”omvänd monoteism”. Genom att klumpa ihop alla gudinnor till en enhet, kopierar man den abrahamitiska strukturen där en enda gudom står för allt. I detta perspektiv blir gudinnorna inte mer än psykologiska arketyper eller poetiska metaforer för ”det feminina”. För en radikal polyteist är detta en teologisk utarmning som osynliggör gudinnornas faktiska kraft och särart.

Varje gudinna räknas

Där den wiccanska traditionen ser enhet, ser den radikala asatron en myllrande mångfald. Här är målet att återupprätta gudinnorna som suveräna individer. Att säga att Freja och Frigg är samma sak är, enligt detta synsätt, lika felaktigt som att påstå att Oden och Tor är samma gud.

Inom Ideell Kulturkamp lyfts ofta de mer okända gudinnorna fram för att bevisa denna poäng. Genom att fokusera på gestalter som ofta hamnat i skuggan, visar man på bredden i den nordiska panteon:

Vör, som är så klok att ingenting kan döljas för henne.

Eir, som besitter den främsta läkekonsten.

Syn, som vaktar dörren och skipar rättvisa vid tingen.

Gefjon, som plöjde ut Själland och råder över ogifta kvinnor.

En teologi för mångfald

Genom att insistera på att ”alla ska vara med” skapas en teologi där varje makt har sin unika plats. Det handlar inte om att hitta en minsta gemensam nämnare, utan om att vörda skillnaderna. För dessa utövare är gudinnorna inte aspekter av en moderlig princip, utan självständiga makter med egna viljor, ansvarsområden och mytologiska öden.

I valet mellan den stora gudinnan och de många gudinnorna står striden om hur vi ska förstå det heliga: som en enda universell sanning, eller som en rik, komplex och ibland motsägelsefull mångfald av röster. För den som följer den radikala polyteismens väg är svaret givet – varje gudinna är sin egen, och varje namn bär på en unik värld.

Vi tror inte på den stora gudinnan!

Den stora gudinna tycks var något en del hedningar eller vad man ska kalla dem tror på. Gudinnan singularis inte gudinnorna. Men vi tror inte på den stora gudinnan utan på många gudinnor. Asynjor, diser, valkyrior, haminjor, nornor, fylgior ja vi tror på allt detta och mer än så. Att klumpa ihop alla gudinnor till ”Den stora gudinnan” är i grunden en modern, monoteistisk tankemodell som maskerat sig till hedendom.

Genom att insistera på att varje gudinna och väsen är en unik individ, försvarar Ideell Kulturkamp en äkta polyteism (tron på många gudar och gudinnor). Här är lite förklaring til varför vi gör detta:

När vi skriver så mycket om enskilda diser, valkyrior och gudinnor, fungerar det som ett motgift mot den ”monoteistiska blicken”. De visar att den nordiska gudavärlden inte är en pyramid med en gud i toppen, utan snarare en stor skog där varje träd, varje bäck och varje väsen har sitt eget namn och sin egen rätt att existera. Leve den hedniska mångfalden, levde de hedniska gudinnorna!

Vi gillar Röskva, vi dyrkar henne. Mn hon är int en slags aspekt av Freja.

Freja är mycket men bara en aspekt är hon inte. Stor gudinna javisst men också en av många gudinnor.

Idag för 870 år sedan dog en engelsman av huvudvärk i Finland…

Carmina Midgardensia

Ödets tärning

Hör, hur Urd spinner,
skiftande som månen,
växer och minskar,
alltjämt i rörelse.
Ett liv så vidunderligt
skänker hon först,
för att i nästa stund
krossa det med köld.

Makt och rikedom,
likt glimrande is,
smälter i handen,
försvinner i natten.
Ödet är dunkelt,
en slöja av dimma,
du nornornas nyck,
som tvingar oss på knä.

Hälsan tynar,
lyckan vissnar,
alltid blir hjälten
slagen av osynligt svärd.
I denna stund,
utan dröjsmål,
darra på strängarna,
klaga i kör!

Ty ödet fäller
den starke som den svage,
gråt nu med mig,
för allt som går förlorat.

Nornornas vrede

Ödets sår
jag sörja vill,
med gråt i ögat
och bitter hug.
Gåvor hon gav,
som hon nu tar åter,
likt tidvatten som vänder
vid havets kant.

Sanning är sagd:
på hjässan finns lockar,
men baksidan är kal
när lyckan flyr.
Hon som strålade
i guld och siden,
står nu naken
i nattens frost.

På lyckans hjul
jag högt satt tronad,
likt en kung i sal
med mjöd i horn.
Men hjulet vreds,
från toppen jag föll,
nu ligger jag lågt
där maskar kryper.

Hjulet snurrar,
Havamal tystnar:
den som satt högst
är nu en niding.
Läs nu och lär,
i nornornas skugga:
Ingen sitter säker
förrän livstråden brister.

Vårens leende

Vårens anlete
strålar mot världen,
vintermörkret flyr
för gudars sken.
Isen brister,
bäcken rinner,
nu vaknar jorden
ur dvalans sömn.

Skogen grönskar,
fåglarna kvittrar,
solens strålar
värmer var vildmark.
Svalan kommer
över vida hav,
att bygga bo
under asataks skugga.

Blommorna brister ut
ur kalla mullen,
likt unga jungfrur
i fager skrud.
Glädjen spirar
i människors bröst,
nu väcks det liv
som vintern band.

Hör nu rösterna,
fröjdas i ljuset!
Ty våren är kommen,
och vreden har flytt.

Skogens skrud

Skogen blommar,
fager och grön,
löven prunkar
i lundens djup.
Var är min vän,
som vandrat fjärran?
Hästen rider,
men hjärtat dröjer.

Gräset gror,
där vi förr gick,
nu står jag ensam
under asarnas träd.
Skogen doftar,
men glädjen tinar,
när den jag älskar
ej finnes här.

”Världen är vid”,
kvad vandraren,
”men tom är salen
utan vännen huld.”
Kom åter snarast,
rid över hed,
att åter se
hur skogen blommar.

Köpmannens gåva

Köpman, giv mig
kindens rödhet,
att jag må locka
de unga svenner.
Giv mig färgen
som gör mig fager,
så att de darrar
vid min blick.

Se här, ni karlar!
Se, vad jag äger!
Kärlekens kraft
strålar ur ögat.
Världen är ljus,
våren är nära,
nu skall vi dansa
i dagens glans.

Hell dig, värld,
så rik på glädje!
Jag vill dig hylla
med skratt och sång.
Låt oss nu njuta
av livets gåvor,
förrän nornorna
klipper vår tråd.

Dansen på ängen

Här går i ringen
fagra mör,
de vill utan män
hela sommaren vara.
Se dem sväva,
likt diser i dans,
över det gröna
daggvåta gräs.

Här går i ringen
stolts jungfrur,
de vänder sin blick
mot solens sken.
Men svennen står
i lundens skugga,
lysten att bryta
jungfruns löfte.

”Kom till mig”,
viskar vinden,
”låt dansen föra
hjärta till hjärta.”
Glädjen flödar
i Midgårds hägn,
där unga fötter
trampar marken.

Konungens val

Vore hela världen
vunnen av mig,
från havets rand
till himlens fäste;
om allt det guld
som dvärgar smidit
låg i min hand
att fritt fördela.

Om jag vore herre
över alla land,
och bar den krona
som riken styr;
jag gåve bort allt,
var aln av jord,
för att få vila
i Frejas famn.

Hellre än makt
och gyllene ringar,
vill jag äga
den huldras hjärta.
Låt riken falla,
låt herrar härska,
mitt rike är där
min älskade är.

Vandrarens kväde

Brinnande i harm
mitt inre sjuder,
jag talar ord
ur bitter hug.
Av aska skapt,
av vinden driven,
jag liknar lövet
som stormen tar.

Ingen fast mark
mina fötter finner,
ej heller ankare
i djupet vilar.
Likt ett herrelöst skepp
på vilda vågor,
drivs jag mot klippan
av ödets nyck.

Tungt är mitt sinne,
lätt är min dygd,
jag söker det goda
men finner det ej.
Likt den girige vargen
jag jagar min hunger,
fångad i nätet
som lusten har vävt.

Se på min vandel,
döm mig ej hårt,
ty människan är skör
under stjärnornas sken.

Svanens svanesång

Fager jag var,
vid fjällets vatten,
vit som snön
på jättars berg.
Jag simmade stolt
på spegelblank sjö,
den vackraste fågel
under himlens fäste.

Ve nu ödet!
Elden grinar,
svartnad jag vänder
på järnets stång.
Köksdrängen rör
i glödande aska,
nu steks den som förr
i frihet dök.

Förr bar jag vingar,
nu bär jag sår,
knivar skär
i bränt kött.
Vid bordet sitter
de glupska männen,
redo att slita
min ära i stycken.

Bättre var livet
i svala vågor,
än att tjäna som föda
i tiggarens fat.

Mjödhallens herre

Jag är hövding
i hornens larm,
herre över dem
som tärning kastar.
Min hall är krogen,
mitt råd är för de druckna,
och tärningens öga
är min enda lag.

Den som träder in
i mitt gille av män,
skall finna att turen
är en flyktig vän.
Vid nattens slut,
när mjödet gått i huvudet,
står kämpen naken
och fryser vid elden.

”Ve mig!” han ropar,
när skjortan tages,
av tärningens makt
och nornornas nyck.
Jag skrattar åt klagan,
jag välsignar hans skam,
ty här vid bänken
är jag ensam kung.

Drick nu, kämpar,
och kasta er lott,
förr eller senare
äger ni intet!

Hallens vilda gille

När vi sitter i hallen
vid flödande mjöd,
vi minns ej mullen
eller dödens bud.
Vi hastar till bordet
där tärningar rullar,
med svettiga händer
vi prövar vår tur.

Här dricker kungen,
här dricker träl,
här dricker kämpen
för sin egen själ.
De dricker för fångar,
de dricker för fria,
de tömmer sina horn
för var vän och var ovän.

Dricker frun, dricker herrn,
dricker bärsärk och träl,
dricker den sjuke,
dricker den starke.
Hundra dricker,
tusen dricker,
tills ölet tar slut
vid dagens rand.

Må de som oss klandrar
för törst och för stoj,
drabbas av nidingars
bittra lott!
Vi höjer våra horn
i nornornas skugga,
ty i denna hall
är vi alla bröder.

Locktoner i lunden

Kärleken flyger,
likt en fågel i skyn,
över vida marker
och människors hem.
Ungmön och ynglingen
finner varandra,
där nornorna flätar
hjärtans band.

Ett fager märke
har kärleken satt,
i bröstet det brinner
likt glödande kol.
Vek är den jungfru
som ensam vandrar,
utan en vän
i nattens ro.

Hon gömmer sin längtan
i hjärtats djup,
där mörkret rår
och bitterhet gror.
Men ljuset lockar,
och sången ljuder:
”Kom, låt oss mötas
i vårens tid!”

Kärlekens frost

Dagen och natten,
och allt jag ser,
vänder sin baksida
mot min sorg.
Jungfrurs tal
gör hjärtat tungt,
och suckar fyller
min ensamma barm.

O, mina fränder,
lek och drick,
men skona den man
som sörjer sin vän.
Ett vackert ansikte
gjorde mig vek,
tusen tårar
har mättat min kind.

Is rår i bröstet,
där glöd förr brann,
likt frusen mark
under vinterns fot.
Men en kyss av dig,
du fagra mö,

skulle väcka till liv
det som ödet bröt.

Se mig här,
i nattens köld,
en kämpe slagen
av kärlekens svärd.

Mökåpan

Där stod en mö
i rodnande skrud,
likt morgonsol
över daggfrisk äng.
Hennes klädnad lyste,
röd som blod,
och tyget prasslade
vid minsta steg.

Ack!
Fager var hon,
med blick så klar,
likt en ros
bland törnen och snår.
Hennes anlete strålade,
gudars gåva,
och hjärtat bävade
i mannens bröst.

Hon stod så stilla,
vid källans rand,
likt en dis
som från Asgård kom.
Vem kunde motstå
en sådan syn,
där skönhet bländar
likt nysmidd ring?

Hjärtats sveda

I mitt bröst
brinner en eld,
för din skönhet
jag suckar tungt.
Sorgen tär
på min nakna själ,
likt vargens bett
i vinternatt.

Alruna! Alruna!
Ropar jag i mörkret.
Ditt fagra anlete
följer min dröm.
Mina ögon tåras
vid tanken på dig,
ty utan din hand
är jag intet värd.

Gudarna skådar
min bittra nöd,
när jag ber om nåd
vid din tröskels kant.
Låt mig få vila
i din mjuka famn,
så att hjärtat finner
sin förlorade ro.

Mötet i kammaren

Om sven och mö
i kammaren döljs,
där ingen blick
kan deras lek se.
Då vaknar lusten,
likt elden i spisen,
och blygsamhet flyr
genom öppen dörr.

De kastar sina klädnader
på golvets plankor,
likt krigaren lämnar
sin tunga sköld.
Lustiga lekar
de börjar att pröva,
med armar och ben
i kärlekens flätning.

Ingen vet ordet
för det som då sker,
när mun möter mun
i nattens frid.
Men glädjen är stor
i den gömda vrån,
tills morgonens ljus
skingrar deras dröm.

Lockropet

Kom nu, kom,
du fagra mö,
låt mig ej dö
av längtan tung.
Ditt anlete strålar
likt morgonens glöd,
kom och giv liv
åt en tynande kämpe.

Fager är du,
med blick så huld,
likt asars guld
i Odens sal.
Rosor på kinden,
och hår som lin,
du är min dröm
och min sanna nöd.

Ack, min längtan!
Ack, min trånad!
Hjärtat hamrar
mot bröstets ben.
Kom till min bädd,
innan dagen gryr,
förr än min själ
från jorden flyr.

Vågens val

I vågens skål
mitt hjärta vilar,
mellan dygdens is
och lustens eld.
Tvekan tär
i ungmöns bröst,
när nornorna mäter
mitt ödes lott.

Skall jag vandra
den kyska vägen,
eller vika för längtan
som blodet driver?
Vågen darrar,
vågen väger,
mellan ärans ro
och kärlekens oro.

Men se, jag väljer!
Jag böjer mitt huvud,
jag ger min hals
åt den tunga kedjan.
Låt dygden vika,
låt lusten vinna,
jag följer det ok
som kärleken smitt.

Fröjdetid

Tiden är inne
för ystra lekar,
nu skrattar mö
och ungersven.
Blodet sjuder
likt källans vatten,
när vårens värme
väcker vår håg.

O, jag brinner!
En jungfru mig tände,
hennes blick är en pil
som i hjärtat sitter.
O, jag fryser!
När vännen viker,
blir bröstet kallt
som rimfrost på fjäll.

Låt nu lutan
och sången ljuda,
prisa den lust
som gudarna gav.
Världen är fager,
vårnatten ljus,
nu flätas liv
i kärlekens nät.

Jungfrun blommar,
ynglingen trår,
nu spirar glädjen
i Midgårds hägn!

Allas längtan

Ljuvaste vän,
min enda fröjd,
nu ger jag mig helt
i dina händer.
Ditt namn är honung
på min tunga,
din blick är ljuset
där mörkret rår.

Som dagg för solen
mitt motstånd smälter,
när du mig närmar
i nattens ro.
Jag viker mitt huvud,
jag böjer mitt knä,
ty du är herre
över hjärtats slag.

O, min kära,
min sanna lott,
tag mig nu åter
i din mjuka famn!

Allfagras hälsning

Hell dig, du fagra,
du ädlaste smycke,
likt en skimrande pärla
i gudarnas sal.
Hell dig, asynja,
med anlete ljust,
du som bär äran
likt en gyllene skrud.

Fagrarst är Freja,
med Brisingamens glans,
strålar din skönhet
över människors hem.
Likt rosen i lunden,
likt liljan på äng,
du är den klaraste
bland asars ätt.

Vi hyllar din kraft,
vi prisar ditt ljus,
du drottning av hjärtan
i Midgårds hägn.
Hell dig, du gudinna,
vår lycka och tröst,
du är den fagraste
under himlens fäste!

Cirkeln sluts

Hör åter Urd,
hur tråden brister,
hjulet har snurrat
till utgångens punkt.
Lyckan som lyste
likt sommarens sol,
viker nu åter
för nattens köld.

Du skiftande makt,
likt månens sken,
du ger och du tar
utan nåd eller ord.
Allt som vi sjungit,
allt som vi drömt,
krossas som glas
under ödets fot.

Nu tystnar harpan,
nu falnar elden,
när nornorna klipper
den sista tråd.
Gråt nu, ni kämpar,
gråt, fagra mör,
ty ingen kan fly
från vad Urd har spådt.

En dansk skalle är bättre än en amerikans tjurskalle!