Carl XII:s kurir
Att den svenske kungen Karl XII inspirerat till litteratur som film borde inte förvåna någon. Men troligen så gjordes den första filmen om kungen redan 1924. Året därpå kom filmerna om Karl XII i två delar och kungen spelades av den tiden största skådespelare Gösta Ekman. I filmen från 1924 spelar han huvudrollen det vill säga kuriren och kungen själv spelas av Anton de Verdier 1878-1954. Inspiration till till handlingen var en dikt som Esaias Tegnér 1786- 1846 skrev som vars namn är Axel. Axel Erik Roos 1684-1765 var en svensk friherre och livdrabant som bland annat räddade livet på kungen under den så kallade kalabaliken i Bender och deltog i kungen norska fälttåg 1718.
Tyvärr så är filmen försvunnen och inga kopior har hittats. Regissören var Rudolf Anthoni 1886-1938. Men handlingen lär ha varit denna i de 64 minuter som filmen var på:
Kort efter kalabaliken i Bender får den tappre general!adjutanten Axel Roos Karl XII:s uppdrag att föra en sträng depesch upp till Rådet i Stockholm. Ryttarfärden måste gå tvärs genom det fientliga Europa, där polacker och ryssar har lika stort intresse av att ta honom tillfånga.
En morgon omringas Axel av ett rövarband. Han strider med dödsförakt mot den väldiga övermakten och är nära att duka under, då han räddas av ett jaktsällskap, anfört av den vackra unga grevinnan Maria Sobieska. Trots invändningar från den gästande baron Stanislaus Potocki, som avser att gifta sig med grevinnan, blir Axel omhändertagen på hennes slott.
Genom Marias ömma vård återvinner Axel sina krafter, en innerlig kärlek uppstår mellan dem, och de svär varandra evig trohet. Först måste emellertid Axel fullgöra sitt uppdrag och rida vidare till Sverige.
Den svekfulle Stanislaus Potocki får reda på Axels ärende och stjäl depeschen från Axel, som först efter en spännande hetsjakt lyckas återta brevet på en polsk gästgivaregård.
Hemkommen till Sverige måste Axel på konungens befallning stanna i landet en tid efter sitt väl förrättade värv, men varken han eller Maria glömmer sitt inbördes löfte. En kväll får Marias kammarjungfru infallet att klä ut sig till karl för att muntra upp sin vemodstyngda härskarinna. Det ger Maria idén till att förklädd till man söka värvning i den flotta som ryssarna utrustar mot Sverige för att på så sätt komma i sin älskades närhet. Hon lyckas med sitt lilla bedrägeri, men finner ombord på fartyget Potocki som känner igen henne men lovar att inte avslöja hennes hemlighet.
Snart börjar den ryska rövarflottan sina härjningar på den svenska kusten. Några fientliga skepp ankrar vid Sotaskär, i vars omedelbara närhet Axel Roos råkar befinna sig hos släktingar på ett gods. Anförda av Axel lyckas befolkningen samla sig till motstånd och driva fienden tillbaka, efter en het drabbning.
På kvällen vandrar Axel omkring på slagfältet och får höra en svag stämma ropa hans namn. Han finner sin älskade Maria, som efter en kort stund dör i hans armar.
Handlingen hade nog inte allt för mycket med verkligheten att göra men det är ju sällan så kallade historiska filmer har det.
Gösta Ekman ofta kallad den äldre för att skilja honom för sin kanske mer kände sonson med samma namn.
Då en dikt är upphov till den förkomma filmen kan det vara av intresse att återge den:
Axel
Den gamla tiden är mig kär,
den gamla karolinska tiden,
ty glad han var som samvetsfriden
och modig såsom segren är.
Än ligger i de norra landen
dess återsken kring himlaranden,
och mäktiga gestalter gå
med bälten gula, rockar blå,
i aftonrodnan upp och neder.
Med vördnad ser jag opp till eder,
I hjältar från en högre värld
med kyller och med långa svärd!
En av de gamla karoliner
jag kände i min barndoms dar.
På jorden stod han ännu kvar,
ett segertecken i ruiner.
Från hundraårig hjässa sken
allt silver, som den gamle hade,
och ärren på hans panna sade
vad runor på en bautasten.
Väl var han fattig, men förtrogen
med nöden, lekte han med den,
som förr i fält han levde än,
och bodde i ett torp i skogen.
Dock ägde han klenoder två,
mot dem han ansåg världen ringa:
sin bibel och sin gamla klinga
med Karl den tolftes namn uppå.
Den store konungens bedrifter
som letas nu i hundra skrifter
(ty vida kring den örnen flög)
de stodo i den gamles minne,
som kämpeurnorna stå inne
uti en grönklädd ättehög.
O! när han talte om en fara
för kungen, för hans gossar blå,
hur högt han bar sitt huvud då,
hur tindrade hans ögon klara,
och kraftigt som ett svärdshugg klang
vart ord som från hans läppar sprang.
Så satt han ofta, långt på natten,
och talte om den forna tid,
och var gång Karl blev nämnd därvid,
han lyfte på den slitna hatten.
Förundrad stod jag vid hans knän
(ty längre opp jag då ej räckte),
och bilden av hans hjältesläkte
den har jag från min barndom hän.
Och månget dunkelt sagominne
bor sedan dess uti mitt sinne
svärdsliljan likt, när i sitt frö
hon sover under vintrens snö.
Den gamle vilar hos de döde.
Frid med hans aska! Sagans ord
har jag av honom. Tag den, Nord,
och gråt med mig vid Axels öde!
Mot gubbens ord min sång är matt,
i enkla rim tillhopasatt.
Den store kungen låg i Bender.
Förödda voro ren hans länder,
belett hans namn, nyss ärorikt.
Hans folk en sårad kämpe likt
som ren av döden känner kölden,
stod, fäktande på knä, bak skölden,
och intet hopp om räddning fanns
i något annat bröst än hans.
Fast stormen bläddrade i bladen
av ödets bok, fast jorden skalv,
lugn stod han som ett bombfritt valv
står kvar i den förbrända staden,
som klippan i det vilda hav,
som sinnesstyrkan på en grav.
En afton han till Axel sade:
”Här är ett brev – ett brev han lade
uti hans händer – Axel, tag
och rid igenom natt och dag
till Sverige opp: när dit du länder,
du lämnar det i Rådets händer.
Far hän, med Gudi, än i kväll,
och hälsa till de gamla fjäll!”
Ung Axel älskade att rida.
Glad tog han brevet, sydde in
i bältet det. Vid Holofzin
hans fader föll vid kungens sida,
och övergiven, lägrets son
uppväxte ibland vapnens dån.
Det var en skön gestalt som Norden
dem föder ännu någon gång,
frisk som en ros, men smärt och lång
som tallar i den svenska jorden.
Som himlen på en molnfri dag
var pannans valv så fritt och härligt,
och allvarsamt och bottenärligt
vart enda av hans anletsdrag.
Det syntes på hans klara öga,
att det var gjort att blicka opp
med redlig tillförsikt och hopp
till ljusets fader i det höga,
och blicka utan fruktan ner
på honom som blott natten ser. –
En plats bland konungens drabanter
han fick, ibland sin själs förvanter.
En ringa hop, ty deras tal
var sju, som Karlevagnens stjärnor,
högst nio, såsom minnets tärnor,
och strängt var deras fria val.
De prövade med svärd och lågor.
Det var en kristnad vikingstam,
ej olik den, som fordom sam
på drakar över mörkblå vågor.
De sovo aldrig uti säng,
men på sin kappa, bredd på jorden,
bland storm och drivor ifrån Norden
så lugnt som på en blomsteräng.
En hästsko kramade de samman,
och aldrig såg du dem kring flamman
som sprakar ifrån spiselns häll;
de eldade med kulor gärna
så röda som när dagens stjärna
går ned i blod en vinterkväll.
Det var en lag i stridens våda,
att en fick vika först för sju
med bröstet vänt mot dem ännu,
ty ryggen skulle ingen skåda.
Och slutligt var det ock ett bud
helt svårt, det svåraste kanhända,
till ingen mö de fingo vända
sin håg förrn Karl tog själv en brud.
Hur himmelsblått två ögon lyste,
hur rosenrött två läppar myste,
hur barmens svanor summo på
sin insjö, likaledes två,
de måste blunda – eller springa:
de voro vigde vid sin klinga.
Ung Axel sadlar gångarn glatt
och rider genom dag och natt.
Så kom han hän längs Ukräns gränser
då plötsligt det i skogen glänser
av spjut och sablar runtomkring.
På en gång knäpps den blanka ring
ihop. ”Du för ett brev från Bender,
stig av, giv det i mina händer,
giv, eller dö!” – Ett svärdshugg var
hans tydliga, hans svenska svar,
och talarn, plötsligt ödmjuk vorden,
sig bugar i sitt blod till jorden.
Med ryggen stödd emot en ek
den kämpe leker nu sin lek.
Vartut det tunga slagsvärd susar
där böjs ett knä och blodet frusar,
och ärligt löste han sin ed.
Ej en mot sju – det vore ringa –
men en mot tjugo flög hans klinga.
Han stridde som Rolf Krake stred.
Där var ej mera hopp i nöden,
han stred för sällskap blott i döden.
och månget sår med purpurmund
ren viskar om hans sista stund,
och blodet kring hans hjärta somnar,
och handen, grodd vid fästet, domnar:
det svartnar för hans öga. Matt
han sjunker i den långa natt.
Hallo! det skallar genom skogen,
och falken dristig, hunden trogen
förfölja rovet. I galopp
en jägarskara svänger opp.
Främst på en tigerfläckig fåle,
med riddräkt grön, med rosenkind
framsusar som en virvelvind
en sköldmö, skön som dagens stråle.
Förfärad rövarhopen flyr,
men gångarn för de döda skyr,
och med ett språng står hon på jorden.
Där låg han, som uti en däld
en ek utöver småskog fälld
när stormen rasat ifrån Norden.
Hur skön han låg uti sitt blod!
Och lutad över honom stod
Maria, liksom förr Diana
nedstigen från sin himmelsbana,
på Latmos, långt från jaktens dån
stod över sin Endymion.
Den slumrarn som förtjuste henne
han var ej skönare än denne.
En gnista liv ännu förspörjs
uti hans barm, fast sönderskjuten,
och på en bår av kvistar knuten,
som i ett ögonblick besörjs,
den bleknade de varsamt bära
till hennes boning som var nära.
Hon satt bredvid hans huvudgärd
av ömkan och av sorg betagen,
och fäste på de bleka dragen
en blick, ett kungarike värd.
Hon satt, liksom i Greklands lunder
(den sköna värld som nu går under)
en yppig ros som växer vild
bredvid en fallen Herkulsbild.
Till slut han vaknar ur sin dvala
och ser sig om och börjar tala.
Men ack! hans öga förr så milt.
nu var det stirrande och vilt
”Var är jag? vad vill du mig, flicka?
På mig får ej en kvinna blicka.
Jag hörer till kung Karl. Din tår
får icke falla i mitt sår.
Min fader bor i Vintergatan,
han vredgas, han har hört min ed.
Hur skön är dock den frestarn led!
Hur lockande! Vik från mig, satan!
Var är mitt bälte? Var mitt brev?
Med egen hand kung Karl det skrev.
Min faders svärd är gott, det biter
i synnerhet på moskoviter
Det var en glädje till att slå,
jag önskar, kungen sett därpå.
Som mogna ax för lian strödde!
Mig tycktes nästan själv jag blödde.
Och brevet jag till Stockholm för,
min ära står i pant därför.
Upp! ögonblicken äro dyra.” —
Så talar han i feberyra,
och dödsblek sjunker stridens vän
på fredlig kudde ner igen.
Och liv och död de stridde båda
om ynglingen, men livet vann;
och faran småningom försvann
och Axel kunde nu beskåda
med sansad blick, fast skum och matt
den ängel vid hans sida satt.
Hon var ej som idyllens sköna
som gå och sucka i det gröna,
en evig trånads konterfej,
med lockar gula såsom solens,
och kinder såsom nattviolens
och ögon som förgätmigej.
Hon var ett österns barn: de rika
de svarta lockar lågo lika
en midnatt kring en rosengård,
och glädjens mod, det enda sanna,
stod stolt och ädelt på dess pannna,
som segrens bild på sköldmöns vård.
Dess färg var frisk som konstnärn målar
Auroras i en krans av strålar.
Växt var hon som en oread,
och gången dansande och glad.
Och höga gingo barmens vågor,
av ungdomen och hälsan hävd:
en kropp av ros och lilja vävd,
en själ av idel eld och lågor,
en sydlig sommarhimmel, full
av blomsterdoft och solens gull.
Där stridde i dess dunkla öga
en himmelsk och en jordisk brand.
Hon blickade så stolt ibland
som Jofurs örn ifrån det höga,
och åter som det duvopar
som Afrodites skyvagn drar.
O! Axel, snart är sårens smärta
förbi, blott ärren återstå.
Ditt bröst det läkes utanpå,
men ack! hur går det med ditt hjärta?
Se ej så kärligt på den hand
som ständigt dina sår förband.
Den marmorvita hand, den fina,
hon får ej vila mellan dina.
Mer farlig är hon än i fjol
vid kabbaliken uti Bender
de hårda ottomanska händer
med krokig sabel och pistol.
De röda läpparna, de friska,
som öppnas endast för att viska
om tröst och hopp en andesång:
det vore bättre, att du hörde
de åskor, som tsar Peter körde
vid Pultava ännu en gång.
Och går du kring i sommarvarmen
än stapplande och blek och tärd,
så stöd dig, Axel, vid ditt svärd
och icke vid den runda armen,
den Amor just beställt sig så
till örngott att få vila på.
O kärlek! jords och himmels under!
Du salighetens andedräkt!
Gudomlighetens friska fläkt
i livets kvalmuppfyllda lunder!
Du hjärta i naturens bröst,
du människors och gudars tröst!
I havet söker droppen droppe,
och alla stjärnorna där oppe
de dansa ifrån pol till pol
en bruddans blott omkring sin sol.
Du är ännu i mänskans sinne
en aftonglans, ett bleknat minne
av skönare, av bättre dar
då hon ännu på barnbal var
i himlen, i det blå gemaket
med silverkronorna i taket,
och sov, sen hon sig dansat varm,
var afton på sin faders arm.
Då var hon rik som bildningsgåvan
och hennes språk var blott en bön,
och hennes broder var var skön
var vingad himlason därovan.
Men ack! hon föll hit ner, och sen
är icke hennes kärlek ren.
Dock hos den älskade hon känner
ett drag av forna himlavänner,
hör deras stämma än en gång
i vårens eller skaldens sång.
Då glädes åter hennes sinne
likt främlingens från Schweiz som hör
en hemlandston som återför
hans alpers och hans barndoms minne. –
Det var en afton. Kvällen låg
och drömde på sin bädd i väster,
och tysta som Egyptens präster
begynte stjärnorna sitt tåg.
Och jorden stod i stjärnekvällen
lycksalig som en brud som står
med kronan i de mörka hår,
och ler och rodnar under pällen.
Av dagens lekar trött och varm
najaden stilla låg och myste,
och aftonrodnan satt och lyste,
en präktig ros, i hennes barm.
Var kärleksgud som legat bunden
när solen sken, blev lös och red
på månens strålar upp och ned
med pil och båge genom lunden,
den dunkelgröna äreport
där våren nyss sitt intåg gjort.
Ur ekarna slog näktergalen,
den sången klingade i dalen
så öm, så oskuldsfull, så ren
som något kväde av Franzén.
Det var som om naturen sade,
att nu sin herdestund hon hade
så livligt och så tyst ändå,
du kunde hört dess hjärta slå. –
Då gingo med förtjusta sinnen
bredvid varann de unga två.
Som brudpar växla ringar, så
de växlade sin barndoms minnen.
Han talte om de glada dar,
då i sin moders hus han var
det furutimrade, det röda,
som stod bland tallar högt i Nord,
och om den kära fosterjord,
de kära syskon, alla döda.
Han talte om hur mången gång
den gamla djupa kämpesång,
de läderbundna sagoskrifter
hans längtan väckte till bedrifter,
och hur i drömmen mången natt,
en kämpe utav stål, han satt
på tolvfotshöge gångarn Grane
och red som Sigurd Fofnisbane
igenom Vafurlågor hän
till minnets mö, vars borg på fjällen
stod flammande i månskenskvällen
uti en lund av lagerträn.
Kvavt blev hans bröst, kvav blev hans kammar,
han flydde mellan skogens stammar
och steg med barnslig glädje opp
till örnen uti furens topp,
och gungade för nordanvinden,
det svalkar hjärtat, svalkar kinden.
O! den som finge åka i
den vagn av moln som far förbi,
och draga fjärran över fjärden
långt bort uti den sköna världen,
där segren vinkar, ryktet står
med kransen för den tappres hår,
och där kung Karl (han har allenast
sju och ett halvt år mer än du)
med svärdet plockar kronor nu,
och, gudaskönt!, ger bort dem genast.
Vid femton år min moder höll
mig längre ej, med gråt jag föll
till hennes barm, och drog till Polen.
I lägret sen mitt liv försvann,
och troget som en vakteld brann
det bland kanonerna och stålen.
Men såg jag fåglarna ibland
som närde sina små och smekte,
såg jag ett barn som låg och lekte
bland blommorna vid bäckens rand:
då syntes tomt mig krigets dunder
och fridens bilder växte strax
uti min själ, med gyllne ax,
med glada barn, med gröna lunder.
Och vid en stilla hyddas dörr
en flicka stod, och kvällens flamma
låg på dess anlet, just det samma
jag stundom sett i drömmen förr.
Nu på en tid de bilder fara
beständigt kring uti min själ:
jag sluter ögat och likväl
jag ser dem levande och klara,
och flickan som står mitt däri,
hon är din spegelbild, Marie!” –
Förvirrad svarade Maria:
”Hur lycklig likväl mannen är!
Den starke ingen boja bär,
han hör från början till de fria,
och farans tjusning, ärans glans
och jord och himmel äro hans.
Men kvinnans öde det är givet
till mannens bihang genom livet,
förbindningen uppå hans sår
förgäten sedan de grott samman:
hon offret är, han offerflamman
som präktig emot himlen går. –
Min fader föll i tsarens härar,
jag minnes knappt min moders bild,
och öknens dotter växte vild
i detta slott, där slaven ärar,
i härskarns nycker som han tål,
sin egen uselhets idol.
Ett ädelt sinne måste vämjas
vid väsen som så villigt tämjas.
Såg du uppå oändlig slätt
vår sköna, vilda gångarätt?
Som hjälten modig, lätt som hinden
hon hörer ingen herre till;
med örat spetsat står hon still
och vädrar faran, vänd mot vinden,
och plötsligt i ett moln av damm
hon jagar över fälten fram,
och strider sina egna strider
med oskodd hov, och gläds och lider.
I öknens fria barn, hur sällt
hur skönt ert liv på gröna fält!
Så ropte jag och bad dem bida
var gång min gnäggande tartar,
en betslad slav, mig lydigt bar
vid sina fria bröders sida;
men skaran lydde ej, och gick
förbi oss med föraktlig blick.
Odrägligt för min fria anda
blev slottets evigt enahanda;
och kriget har jag flitigt lärt
mot skogens ulv, mot bergens gamar,
och ofta köpt ur björnens ramar
ett liv som då blev något värt.
Men ack! natur, vi övervinna
ej dig: i hydda som på tron,
som sömmerska, som amazon,
din kvinna blir ändå en kvinna,
en ranka vissnad, om ej stödd,
ett väsen vartill hälften felas:
hon har ej sällhet, som ej delas.
och hennes fröjd är tvilling född.
Det klappar i min vänstra sida
en oro, ljuv ändå att lida,
en längtan till, jag vet ej vad,
så smärtsam och ändå så glad.
Den har ej gräns, den har ej syfte,
det är som om mig vingar lyfte
från jorden, från det låga grus,
till stjärnorna, till gudars hus;
och åter som jag fölle neder
I kära varelser, till eder,
I trän som jämte mig växt opp,
du kulle med din blomstertopp,
du bäck med dina kärlekssånger!
Jag hört, jag sett er tusen gånger,
men liknöjd som en bildstod ser,
nu först, nu först jag älskar er.
Det är mig själv jag älskar minder,
det är en känsla mera hög
mer ren än förr, alltsen…” Här flög
en rodnad över jungfruns kinder,
och meningen som ej fick slut
uti en halvsuck taltes ut. –
Och näktergalen slår i skogen,
och månen står bak skyn och lyss;
och med en lång, en evig kyss,
som livet varm, som graven trogen,
upplöstes deras själar i
en enda salig harmoni.
De kysstes som när offret brinner
två flammor kyssas: de bli en
som strålar med ett högre sken
och närmare mot himlen hinner.
För dem var icke världen till
och tiden i sin flykt stod still.
Ty varje stund i dödligheten
av tiden mäts och har sin gräns,
men dödens kyss och kärlekens
de äro barn av evigheten.
De lycklige! Om jorden all
gått opp i rök, ej de sett flamman,
och fästet kunde störtat samman,
de hade icke hört dess fall.
Som Söderns genius och Nordens
med mund mot mund de hade stått,
och icke vetat att de gått
till himlens salighet från jordens.
Tillbaka från sin himmelsfärd
kom Axel först. ”Nu, vid mitt svärd,
vid Nordens ära, vid de stjärnor
som stå likt vita bröllopstärnor
och lysa genom lunden in!
för jord och himmel är du min.
O! den som långt, rätt långt från striden
i någon vänlig dal, där friden
emellan bergen bosatt sig,
fick leva och fick dö med dig!
Men ack! en ed, en ed mig binder.
Med hotfull blick, med bleka kinder
hon lägger stum sin kalla hand
emellan våra bröst i brand.
Förskräcks ej! än kan allt förbytas,
den ed vill lösas, icke brytas.
Jag måste hän. När maj härnäst
oss bjuder på sin blomsterfest,
då är jag säkert här tillbaka,
då hämtar jag min brud, min maka.
Farväl, du hälften av min själ,
farväl till dess, ett långt farväl!”
Med dessa ord han bort sig vänder,
han tar sitt bälte, tar sitt svärd,
och börjar oförskräckt sin färd
igenom tsarens hundra länder.
I skogen göms han, dagen lång,
men natten om han styr sin gång
allt efter himlavalvets kärna
vår Nords orubbeliga stjärna,
och efter Karlevagnen huld
som icke vet av nedergången,
den vagn med blanka tistelstången,
med hjulspik smidda utav guld.
Så kom han genom tusen faror,
emellan fiendernas skaror,
till Mälarns kungastad, där allt
med undran hör den djärves frälsning,
och lämnade båd brev och hälsning
i Rådet, som kung Karl befallt.
Emellertid i öde salar
Maria suckar Axels namn.
Hon suckar det i skogens famn
och lär dess ljud åt berg och dalar.
”Vad var för ed som honom band?
En flicka i hans fosterland,
en äldre kärlek? Ges det mera
än en? Mitt hjärta jävar flera.
Du snöbetäckta Nordens mö,
en av oss bägge måste dö!
Du känner icke Söderns lågor.
Långt bakom dina frusna vågor
långt bakom dina fjällars snö
jag söker dig, du måste dö.
Dock – kom ej Axel ifrån Norden
som barn? Han såg ej fosterjorden
sen dess, och långt från lägrets gny
den skygga kärleken plär fly.
Ack! intet svek, blott tro och heder
bo på en panna välvd som hans.
Jag såg ifrån hans ögas glans
i botten på hans hjärta neder,
som dagen ser i botten på
en källa frisk och silverblå.
Vi flyr du då? Vad förestavar
din ed? Att krossa detta bröst?
Vad – men i rymden dör min röst,
en änka suckande bland gravar,
en duva som med klagan far
kring jord och himmel utan svar.
Ack! skogar susa, böljor rinna
emellan oss, han hör mig ej.
Vad? om jag följde honom? Nej,
det passar icke för en kvinna.
En kvinna Vem vet det? Jag bär
ett svärd, och mannen färdig är.
Med faran har jag ofta spelat
om liv och död, ett tärningkast.
Vid gångarn är jag vuxen fast,
och aldrig än mitt lod har felat.
Den tanken ger en gud mig in,
nu Axel, Axel, är du min.
Jag söker dig i höga Norden,
jag söker dig kring hela jorden,
från dal till dal, från strand till strand
och eden från din mund jag tvingar.
Tag mig, o krig, på dina vingar
och sätt mig ner i Axels land.”
Så sagt, så gjort. Beslut och handling
är ett hos kvinnan. Sin förvandling
hon skyndar. Under krigarns hatt
hon gömmer sina lockars natt.
Den rika barmen snörs i kyller,
med krut och bly hon ränseln fyller,
och över skullran, mjäll och fin,
hängs dödens synrör, en karbin.
Ur gördeln känd av grekens fabel
nerblixtrar nu en krokig sabel,
och runt kring läpparna hon drar
en skuggning som skall skägg betyda:
det var som om du ville pryda
med sorgeflor ett rosenpar.
Hon liknade med svärd och bälte
gud Amor själv förklädd till hjälte,
som Clinias son den målad bar
på skölden blank och spegelklar.
Farväl, du faderliga boning!
En gång med kärlek och försoning
jag kommer väl till dig igen.
Nu kan jag icke längre dröja,
tag mig, o natt, uti din slöja
och för mig till mitt hjärtas vän!” –
Där låg ren då på vunna stränder
i ögonvrån av somnad Nord,
tsar Peters stad, dit nu en jord
de pantförskrivna kronor sänder.
Då var han ringa. I sin vik
han låg, en nyfödd drake lik.
Men arten röjes hos den unga
som ringlar sig i solvarm sand;
ren kokar giftet i hans tand,
ren väser han med kluven tunga.
Där lastades mot Svea strand
en flotta då med mord och brand.
Dit styrer nu Maria färden
och mellan farorna och svärden
hon framstår och en plats begär
på flottan emot Nordens skär.
En hövding för de vilda hopar
betraktar henne skarpt och ropar:
”Mer farlig syns du, ungersven,
för Nordens mör än för dess män.
Vart helst emot dem vi dig skicke
i skägget gripa de dig icke.
Men kriget kan du lära dig
av dem i grund: det är ett krig
på liv och död; men över båda
Gud ensam och S:t Niclas råda.” –
Och seglen svälla, kölen far
i skum utöver östervågor,
och snart i aftonsolens lågor
stå Sveas berg; än stå de kvar
bland böljornas och tidens tummel,
naturens gamla jättekummel.
De landade vid Sotaaskär,
en strand för trogna hjärtan kär.
Där skildes fordom sista gången
ung Hjalmar och skön Ingeborg,
där dog hon sedan utav sorg
när kämpen var till Oden gången,
och hennes ande sitter än
på klippan, sörjande sin vän.
Du Nordens Leucas, Norden glömmer
ditt namn i sagans dar berömt,
men Hjalmars dödssång dig ej glömt,
och skaldens bröst dig evigt gömmer.
Men redan brinner by vid by,
och barnen skrika, kvinnor fly;
de känna väl den ryska fejden,
och klockorna gå runt i nejden
båd natt och dag förutan ro:
men ack! de väcka ej de döde.
Ve dig, du arma land, du öde,
i graven dina kämpar bo!
Dock samlar ännu landets fara
av gubbar och av barn en skara
med svärd som på Germaniens fält
tjänt under Gustav Adolfs fana,
och hillebarder, segervana
den tid de gingo över Bält,
och en och annan muskedunder
med rostat lås och itänt tunder.
Det var vad Svea ägde då,
en ringa hop, och illa väpnad,
men utan tvekan, utan häpnad
den gick mot fienden ändå.
Men icke man mot man han strider,
sitt moln han vitt kring fälten sprider,
och ljungar ifrån klippans topp
dit intet mod kan tränga opp,
och döden slår beständigt neder
ohämmad i de glesa leder.
Då kommer som den vrede Tor
med hammaren, med mandomsbältet,
så kommer Axel över fältet,
där flykten sprids och fasan bor,
en hjälpens ängel sänd i nöden:
hans bröst är stål, hans arm är döden.
Han ordnar striden. Hit och dit
han flyger uppå gångar vit.
”Stån, svenskar, sluten edra leder,
kung Karl har skickat mig till eder,
hans hälsning jag till eder bär,
Gud och kung Karl vår lösen är.”
”Gud och kung Karl” kring fältet skallar,
de höra när den tappre kallar,
och klippan varfrån döden gick
är stormad i ett ögonblick.
Då slockna alla avgrundsgapen
och fältet sås med lik och vapen,
och svärdet rasar blint, men tryggt,
i nacken på den vilda flykt,
och häpne skynda rövarbanden
med kappat ankartåg från stranden.
Ett mättat rovdjur lik låg ren
den slaktning still och sov på fältet,
och månen göt från himlatältet
ner på förödelsen sitt sken.
Längs utmed nattomhöljda viken
går Axel suckande bland liken.
De ligga parvis, man vid man,
hur hårt omfamna de varann!
Vill du ett trofast famntag skåda,
se ej på kärlekens, där båda
omarma ömt varann och le:
gå på ett slagfält hän och se
hur hatet, under dödens smärta,
sin ovän trycker till sitt hjärta.
Ack! kärlekens och glädjens rus
de flykta som en vårvinds sus,
men hatet, sorgerna och nöden
de äro trogna uti döden.
Så suckar han, och plötsligt hör
en stämma klagande i natten:
”Jag törstar, Axel, giv mig vatten,
och tag mitt avsked förrn jag dör.”
Vid denna röst, den välbekanta,
han störtar fram bland klippor branta
och ser – en okänd yngling, stödd
mot berget, sårad och förblödd.
Men månen går ur moln, och lyser
på bleka anletsdrag: då ryser,
då skriker han med fasans ton:
”o Herre Jesus, det är hon!”
Ack! det var hon. Med kuvad smärta
hon viskar, med en röst så matt:
”God afton, Axel, nej godnatt,
ty döden sitter vid mitt hjärta.
Spörj icke vad som hit mig fört,
min kärlek blott har mig förfört.
Ack! när den långa natten skymmer,
och mänskan står vid gravens dörr,
hur annorlunda då än förr
syns livet och dess små bekymmer,
och blott en kärlek skön som vår
tas med när man till himlen går.
Den ed du svor jag ville veta,
nu skall jag den bland stjärnor leta,
där står hon skriven, jag skall se
din oskuld lika klart som de. –
Jag vet jag handlat oförsiktigt,
jag vet, du sörjer mig uppriktigt;
förlåt mig, för min kärleks skull,
var tår du fäller på min mull.
Jag har ej bror, ej far, ej moder,
du var mig far och mor och broder,
du var mig allt – o Axel svär
i döden att du har mig kär.
Du svär: vi skulle jag väl klaga?
Det skönaste utav sin saga
har livet mig förtäljt. Din mö
får hon ej vid ditt hjärta dö?
Och blir ej hennes stoft förvarat
uti det land du nyss försvarat?
Se, Axel, över månen far
ett moln, när det försvunnit har,
då är jag död, då sitter anden
förklarad på den fjärran stranden,
och beder gott för dig, och ser
med alla himlens ögon ner.
Men sätt en utländsk ros på graven
och när hon dör, i snön begraven,
det solens barn, tänk på din mö
som sover under Nordens snö.
Dess blomningsdagar voro korta;
Se, Axel, nu är molnet borta;
farväl, farväl!” En suck hon drog
och kramade hans hand, och dog.
Då steg från underjordens floder
ej döden, men hans yngre broder,
det bleka vanvett opp, som går
med vallmokrans kring spridda hår,
och ömsom stirrar mot det höga,
och ömsom ner till jordens grund,
med löjet kring förvriden mund
och tårar uti halvsläckt öga.
Vid Axels huvud rörer det,
och sedan irra jämt hans fjät
kring graven som i forntidssagan
den döde kring sin gömda skatt,
och stranden hörer dag och natt
hans rörande, hans hemska klagan.
”Var tyst, var tyst, du bölja blå!
Du får ej så mot stranden slå.
Du störer endast mina drömmar,
jag älskar icke dina strömmar,
de skummande, med blod ibland,
du förer döden till min strand.
Här låg en yngling nyss och blödde,
hans grav med rosor jag beströdde,
ty han var lik, jag vet väl vem:
till våren för jag henne hem.
De säga mig att jorden söver
min brud, och gräset växer över
det trogna bröst, det är ej sant:
hon satt i natt på klippans brant.
Blek var hon som man döden målar,
det kommer sig av månens strålar,
och kall om läppar och om kind,
det kommer sig av nordanvind.
Jag bad den älskade att stanna,
hon strök med fingret på min panna,
det var så tungt, så mörkt i den:
då blev det åter ljust igen.
Och fjärran utur öster klarna
de dagar ack! de hädanfarna,
de sköna dar, de himmelsblå:
hur säll var stackars Axel då!
Där stod ett slott i lunder gröna,
och slottet hörde till den sköna.
Jag låg i skogen mördad nyss,
hon gav mig livet med en kyss,
hon gav sitt hjärta åt mig arma,
det rika hjärtat, och det varma!
Nu ligger det och fryser i
förvissnad barm – det är förbi!
I stjärnor som på himlen brinnen,
jag ber er, slocknen och försvinnen!
Jag vet en morgonstjärna god,
ner gick hon i ett hav av blod.
Det luktar blod ännu från stranden
och blodig är jag själv på handen.” —
Så klagar han på Sotaskär.
När dagen tändes är han där,
när natten sänks, går han ej åter:
han sitter ständigt där och gråter.
En morgon satt han död vid sjön,
med händren knäppta hop till bön
och tårar på den bleka kinden
halvstelnade i morgonvinden;
och emot graven där hon låg
ännu det brustna ögat såg. –
Så var den saga som jag hörde,
hur djupt, hur ömt hon då mig rörde!
Fast tretti vintrar snögat se’n
hon lever i mitt hjärta än.
Ty med bestämda drag, med skarpa,
de barndomsbilder tryckta stå
i skaldens själ: där bo de små
som Aslög i kung Heimers harpa;
till dess, som hon, de träda fram
förrådande sin gudastam
med präktig dräkt, med later höga,
och gullgult hår och kungligt öga.
Ack! barnets himmel hänger full
med lyror av det röda gull,
och allt vad mannen diktar sedan,
som hjältar stort, som blommor smått,
i skönare gestalter gått
förbi hans barndomsöga redan.
Ännu ibland när vakteln slår
melodiskt i den gröna vår,
och månen går ur österhaven,
en vålnad stigande ur graven,
och målar dalar, målar berg
bedrövligt med de dödas färg:
då susar det uti mitt öra,
då tycker jag mig ännu höra
de gamla, välbekanta ljud
om Axel och hans ryska brud.
Ideell Kulturkamp 