Om högern förknippas med kristendomen och vänster med ateism så är det självklart att vi i föreningen inte vill förknippas med vare sig högern eller vänstern. De politiska begreppen höger och vänster tillkom under franska revolutionen men asatron är äldre än så. Våt tro lutar inte åt något håll, vi strävar uppåt!

Skäggiga judar oavsett om de heter Karl eller Jesus är inte några figurer vi sympatiserar med.

All kristendom är dålig. Om de kristna lutar åt höger eller vänster spelar ingen roll. Dåligt är dåligt.

Som vanligt vill vi påpeka att vi bara diskuterar med de som delar vår värdegrund.

Ideella Kulturföreningen

Romarna har gudinnan Pomona som bland annat har hand om äpplen men också en del andra frukter.

Asatron har Idun som har han dom de gyllene äpplen gudarna behöver för att hålla sig unga och starka.

Kristendomen har en äppeltjuv som heter Eva.

Idun strider mot Elle

Brages maka
rövades bort
men åter kom hon.
Tur var väl det
ty gyllne äpplen
håller Elle borta från Asgård.

Även gudar fruktar att åldras.
Tyr tvekar inte att möta Garm
Oden vet att Fenris är hans öde
Tor räds ej Jörmungand
Heimdall strider gärna mot Loke
blot Idun står emot ålderssvaghetens ande.

Låt oss sända Idun en tanke den 25 september eller om ni så vill höstmånaden. För som alla vet är ju dagen äpplets dag. Men betänk om ett vanligt äpple smakar gott hur smakfullt ät då inte de äpplen Barges maka har i sin korg? Minst nio gånger så goda som det godaste äpplet i Midgård får man förmoda.

Be ej till hämndens gud

Be ej till hämndens gud
tiggare ber men inte män
ovärdigt krälande
en gud som sällan talar
lyssnar inte heller!

Nej res dig istället
åkalla skräckasens son
låt hans kraft komma
men hämnden är din
du är ditt eget vapen!

I israeliska armén finns det transor. Israels fiender lär nog inte ha några transor i sina led.

Vi behöver kärlek för att komma till denna värld vi lever i. Vi måste ha kärlek om våra liv ska bli meningsfulla och vi behöver kärlek för att underlätta resan in i nästa existens. Vi hedningar har insett detta och därför har vi kärleksgudinnor och kärleksgudar. Även monoteister med sin osynlige gud vare sig de är judar, kristna eller muslimer har hört talas om Venus, Afrodite och Freja. Att de inte tror på kärlekens gudamakter säger ju vad deras tro går ut på, underkastelse, lydnad och skräck för eviga straff. Men det sistnämnda tror vi inte på. Även dödens gudinna vi kallar Hel har ju gift sig!

Venus känner nog alla till? Även de som tror på öknens könslöse gud.

Freja är inte bara kärleksgudinna utan mycket mer. Men kärleken är henens viktigaste område.

Hel och Dyggver bevisar att dödsriket inte är något kristet Helvete. Det doftar romantik, inte svavel.

Ja ni läste rubriken. Men vi påpekar också att all kristendom ska bekämpas. Höger eller vänster. Konservativ eller progressiv. Ty kristendomen är vår fiende, den fienden som förstörde hedendomen. Vi älskar inte våra mördare eller bödlar!

Jesus är bara en av Lokes uppenbarelser. En svekfull och lismande uppenbarelse.

Som vanligt vill föreningen påpeka om att debatt endast sker med de som delar vår okristna och antimonoteistiska värdegrund.

Lodur, Cautopates och höstdagjämningen

Det får nog sägas vara vetenskapligt bevisat att germanerna i det som är dagens Skandinavien inspirerades av den senantika tron på Mithra men också att Mithra inspirerade den redan tidigare tron på Oden. Den synkretistiske guden Mitotyn blev resultatet av möten mellan kulturer och trossystem.

Det har även diskuterats om Mithras två följeslagare Cautes och Cautopates kan vara desamma som Odens bröder Ville och Ve. Liksom Mithra avbildas de två med frygiska mössor och liknade kläder men håller i var sin fackla. Cautes håller sin fackla upprest och tänd medan Cautopates håller sin nedåtvänd och släkt.

Inom mithraismen är en av de viktigaste händelserna på året vintersolståndet då Mithra liksom måg flera andra gudar föds. Oden är en gud som förknippas med julen den högtid som äger rum då vintersolståndet infaller. Inom mithraismen spelar även tron på solguden en viktig roll och sommarsolståndet får också sägas vara en viktig händelse. Oden men också Mithra är inga egentliga solgudar men de anses vara förknippade med solen. Mihtra ses på bevarade monument tillsammans med solguden och Oden åter skapa solen och ger Mundilfares dotter order om att köra solen med en vagn över himlavalvet. Hon har även en make som kallas Glen. Inom mithraismen hyllar solguden Mithra och verkar erkänna honom som sin herre eller jämlike.

Men förutom solstånd så finn det dagjämning och Cautes med sin brinnande fackla kan då sägas symbolisera vårdagjämningen då det blir ljusare tider och Cautopates höstdagjämningen då det blir mörkare. Men vem av Odens två bröder är mest lik Mihtras följeslagare?

Ville och Ve sägs vara desamma som Höner och Lodur. Dessa är med och dräper Ymer och Mihtras två följeslagare är med då tjuren dräps i den så kallade tauroctony. Men Odens bröder hjälper honom skapa de första människorna. I Völuspå står det bland annat:

”Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.”

Är det för djärvt att gissa att Höner ger människan omdöme en egenskap som får sägas vara förknippad med ljus tankar brukar förknippas med ljus och klarhet. Höner är associerad med sorken och det ska sägas att såväl Mithra som Oden förknippas med korpar men också att åtminstone den sistnämnde kan tar skepnad som en örn men också att örnen är en symbol för romarriket där legionärerna under senantiken hyllade Mithra. Storken egentligen den så kallade vita storken är en fågel som anländer på våren till södra Skandinavien.

Om Höder är densamma eller nästintill densamme som Cautes återstår bara Lodur men också Cautopates och höstdagjämningen. Ve/Lodur är Cautopates som är förknippas med höstdagjämningen.

Cautopates

Bidkälla: Pinterst

Account of a Mithraic autumnal equinox rite

 The Pater, his brow crowned with the peaked cap of the Persian seers, emerged from the deeper shadows of the Mithraeum, his voice a resonant whisper that stirred the soul. “Behold,” he intoned, “the hour of turning, when the Scorpion’s breath chills summer’s ardor, and the Serpent coils for its slumber!” The initiates—Corax, Nymphus, and Miles—knelt in serried ranks, their faces half-veiled, their breaths a synchronized tide of introspection. Before them, the sacred fire glowed in its bronze thurible, a relic of the undying flame borne from the legions of Aquileia.
With hands ancient as the Delphic prophecies, the Pater kindled a taper from the eternal pyre, its flame a captured fragment of the sun’s fading glory. “Cautopates, Psychopomp of the Mithraic dusk,” he cried, “thou who guidest the soul through twilight’s embrace, accept this somber tribute!” The taper touched the effigy’s downturned torch, and a deepening glow spread forth, bathing the cavern in autumnal hues. The brethren murmured incantations—Nama, Cautopates, Nama—their syllables weaving a lattice of sound as the procession commenced.
“O Cautopates! Immutable Sentinel of Dusk’s descent, whose shadowed flame draws closed the vibrant shroud of day and bids the stirring earth to rest! Behold, the wheeling vault of heaven bows to thy thoughtful vigil, and the ascendant stars emerge, emboldened by thy torch’s umbral tongue. Thy breath is the sigh that rustles the ripened harvest, thy gaze the argent gleam that summons the seed to earth’s embrace. Lo, the scales of Phoebus are balanced now—equal realms to light and shadow granted—yet thou, steadfast, dost tilt the fulcrum with thy fire. The Serpent of Summer recoils, its verdant scales now touched with russet, its sun-fed vigor yielding to thy sway. The Bull, celestial and eternal, lows a lament from the fading pastures of the firmament, its horns adorned with withering wreaths, its hoofbeats the drum of introspection. Pensive and profound, thou walkest the threshold where day and night conjoin as brethren. Thy torch, lowered in wisdom, is the harbinger of Sol’s descent, whose chariot thou dost follow, gathering the lingering glories of the sun-kissed day. The rivers, girded by approaching frost, sing thy name in muted hymns; the owl, ascending on wings dipped in twilight’s ink, trills thy mysteries to the darkening azure. We, initiates of the Mysteries, custodians of the subterranean sanctuaries, lift our voices through the incense’s coiled veil. Grant us, O Keeper of the Western Gate, the resilience of the ancient yew, the clarity of the starlit ether. Let thy flame temper our spiracle essence, that we may descend—as the leaf doth fall to nourish roots—into the wisdom of mortal introspection. As Persephone returns to tread the shadowed halls, so let thy light, O Cautopates, guide the soul’s descent through the sevenfold spheres. May the symbology of thy crossed legs and downturned brand be ever etched upon our hearts: sigil of dusk’s victory, covenant of life’s sacred pause. Hail, Cautopates! Whose torch is both solace and solemnity—the enduring ember in the heart of understanding. To thee, we pour libations of dark, spiced wine; to thee, we offer the last fruits of the vine, plucked from sun-weary fields. As the wheel of the year turns, balanced on the knife-edge of equinox, may thy wisdom endure—unfading, unconquered, divine.”
They circled the tauroctony thrice, their footfalls echoing the celestial turning, while the Pater bore the flame low, a miniature ember reflecting the subterranean quiet. Libations followed: dark wine, poured as a sable stream into a chalice shaped like the bull’s horn; grains of rye, scattered like twilight stars upon the altar; and cedarwood, its fragrance a sacrament of enduring life. The air grew dense with reflection, each ritual gesture a cipher to truths held deep, each hymn a thread in the loom of cosmic acceptance.
Then, as the third hour waned, a youth—an initiate of the Perses grade—was brought forth, his tunic the deep blue of the evening sky. The Pater traced the sigil of the scythe upon his brow with ash, and the glow of Cautopates’ torch was made to caress his eyelids. “As the flame consumes yet transforms,” proclaimed the Pater, “so too shall the soul, by Mithras’ grace, descend unscorched through life’s mysteries.” The brethren, now contemplative, lowered their heads in understanding, their shadows immense and steady upon the walls, as though the very earth held its breath in sympathy.
At last, as the first stars of deepest night pricked the heavens above, the ritual ebbed. The brethren partook of the sacred feast—bread stamped with the scorpion’s image, wine mingled with late-harvest honey—their communion a mirror of the god’s own introspective council. The Pater extinguished the torch, yet in its place, a subtler light endured: the promise of Sol Invictus, though descending, holding the seed of his return, his chariot wheels guided by the rites of men.
They emerged, then, into the crisp night, their souls tempered by the mysteries, their eyes bright with the reflected wisdom of Cautopates’ flame. And though the world above knew naught of their nocturnal vigil, the balance had been acknowledged, summer’s vibrant cloak exchanged for the contemplative mantle of autumn.

*Alternative Cautopates invocation: 
Hail, solemn Cautopates, thou herald of shadows, whose torch, inverted, spills its sanguine glow over fields now shorn of Ceres’ gold. Thy flame, a smoldering ember, doth preside o’er the equipoise of day and night, as Helios’ chariot flees the vault, and dusky veils ascend. O custodian of waning flames, whose gaze bends ever earthward, guide us through twilight’s threshold, where the Bull’s last breath mingles with mists of gathering gloom.
Behold, the scales of heaven tilt; thy hand, austere, doth lower the argent blade, severing summer’s opulent thread. The serpent of eternity, coiled around the celestial pole, stirs—its scales, a mirror to the falling leaf, its hiss, the sigh of soils relinquishing their verdant pride. Thou, who walks the western arch, where Mithras’ steeds descend to drink the Stygian tide, ordain our passage through this cryptic hour.
The furrows, stripped of plenty, crave thy benediction. Let thy torch, though dimmed, illume the crypts where initiates, hushed and cowled, trace sigils of the spheres. Grant us, O steward of descent, the fortitude of roots that clutch the dark, wherein the seed, entombed, dreams of the Unconquered Sun’s return.
As the Hornéd One retreats to his cavernous bourne, and winds, like Furies, scour the skeletal grove, we raise this chant—a murmur between decay and hope—to thee, whose shadowy splendor guards the gate where light, in dying, begets the germ of resurrection’s flame.

Sacra Mithraica

https://sacramithraica.blogspot.com/