Svenska dikter del LVII: Sparrisdikter
Hans föräldrar var frisörer men någon klippare på dikt var sonen inte. De få som ägnar Karl Krüger-Hanssons gör det när de vill ha något att le åt. Sparrisdikter som är med i hans samling med titeln Min farbrors trädgård är ett bra exempel på pekoral när det är som bäst/värst.
Vår poet föddes 1887 i Lund och var staden trogen, ja han verkar inte gjort så många resor alls utanför Gripens landskap men han kanske trivdes bra där i Lund. Han studerade och ämnena var såväl litteraturhistoria som teologi. Verkar som han tänkt bli präst men det kom av sig. Karl Krüger-Hansson levde ett stilla liv, ogift men tillsammans med sin mor. Han översatte litteratur från bland annat från Danmark och Island. Han avled 1962. Men produktiv det var han. Många små diktsamlingar gav han ut ofta med kanske bara 16 sidor.
Man kan undra om pekoralen var avsiktlig och allt menat som en stilla skämt? I Sparrisdikter tycks vår skald vara helt aningslös om att sparrisen kan tolkas som en fallossymbol och täpper till dit hål kan tolkas som någon form av penetrering. Låt oss göra som författarkollegan K.G. Ossiannilsson sa om Krüger-Hanssons dikter: ”Det kan lugnt sägas, att svenska litteraturen ej äger maken till dessa dikter, enastående i sin genre.”
Sparrisdikter
Vita skepnad, så du prålar.
För mitt ögas ljusa blick!
Ja, du alltid där skall stråla,
Om också sol och måne förgick.
Giv hit din bastanta kropp,
Som så gärna springer opp!
För långt härnere du dig dolt,
För länge jag ditt tystnad tålt.
Du är smärt och smidig, du!
I mina händer som en ål.
På huvudet i korgen nu!
På stund jag täpper till ditt hål.




