Biafra babies, berättelsen om svenska frivilliga i ett afrikanskt inbördeskrig!
Biafrakriget var uppmärksammat på sin tid. Särskilt i Sverige, anledningen var förstås att en svensk frivilligstyrka fanns och slogs på Biafras sida.
Nigeria blev självständigt 1960. Men motsättningar fanns inom landet. Politiska oroligheter fanns och 1967 i maj utropade Odumegwu Ojukwu staten Biafra i östra Nigeria. Det nya landet var redan försatt i blockad av Nigeria och kriget utbröt sjätte juni 1967.
Under hela kriget fick Nigeria stöd från utlandet i form av pansar, artilleri, flygplan och ammunition. Biafra fick inget officiellt stöd från andra nationer, och var tvungen att tillverka ungefär hälften av vapen som används lokalt. De hade bara 3000 soldater när kriget bröt ut, men lyckades ändå flera framgångsrika kontringar. När kollapsen kom i början av 1970, numrerade de 30 000. I början av konflikten hade Nigeria en armé på 100 000 man.
Nigeria hade och fick, MiG-17s, Il-28, L-29 Delfins samt DC-3 och helikoptrar. Å andra sidan hade de få piloter, och det är förmodligen bara en nigeriansk pilot deltog i stridsoperationer, övriga piloter var legosoldater. Under kriget var nigerianska flygattacker riktade endast mot civila mål och hade ingen militär betydelse. Nigerias flyg sköt ner röda kors flyg om försökte föra in mat i landet. Nigeria hade planer på att svälta utbrytarrepubliken till underkastelse.
Biafran hade piloter, men mycket få flygplan. De hade två B-25 Mitchells och en B-26 Marauder, som var ur funktion. Senare fick de en annan B-26, som under oktober- december användes för nattliga räder tillsammans med B-25s och en ombyggd DC-3. B-26 och DC-3 kraschade, B-25s fångades på marken av Nigerias trupper.
Omvärlden reagerade på bilder som läckte ut. I den tidiga TV-åldern var det ganska ovanligt med bilder av svältande barn. Trots detta fick Biafra inget stöd från omvärlden. En av de som reagerade var svensken Carl Gustaf von Rosen. Han såg att Biafra var oförmögen att förvärva stridsflygplan, och tog upp idén om att använda svenska MFI-9 Minicoin med president Ojukwu. Flygplanen smugglades in i Biafra via Frankrike. Våren 1969 lyckades dessa plan komma fram till Biafra, de målades i landets färger, svart och grönt och bestyckades.
Styrkan kallades ”Biafra Babies”. Till en början hade skvadronen tre svenska piloter och tre Biafran. Namnet kom från att planen var små, men också för att påminna om de svältande barnen.
Den första attacken började på morgonen den 22 maj 1969 med en transitering över havet, följt av en attack på flygplatsen i Port Harcourt. Två dagar senare, den andra attacken var en gryning attack mot flygplatsen i Benin. Den tredje attacken, även två dagar senare, var en skymning attack mot Enugu flygplatsen via en mycket rondell kurs.
Detta höll det nigerianska flygvapnet på marken. Men efter ett tag började Nigerias flyg åter bomba Biafra. Nu började Nigerias flyg koncentrera sig på militära mål.
Den fjärde attacken var mot kraftverket i Ugheli, som var ur funktion i sex månader.
Den 30 maj, den femte attacken hade en trupp koncentration vid en by utanför Owerri. De såg aldrig något mål, trots flygledaren flög upp till 100 meter för att försöka hitta den. Vid återkomsten, märkte flygarna att de varit beskjutna, det hade dock ingen märkt.
De svenska piloterna var tvungen att återvända till Sverige, vilket innebär att endast en utbildad Biafran pilot i flygvapnet. Under juli gjorde en annan svensk honom sällskap under 21 attacker.
I augusti startade en pilotutbildning i Biafra under von Rosen ledning och med en lärare i svenska. Senare, i september, piloter tränas utomlands. Då man insåg att inga nya plan skulle komma återkallades de biafrikanska piloterna hem igen. 12 T-6s hade köpts, men de var alla i dåligt skick, så att bara fyra kunde göras för att flyga. Under transport till Biafra gick två förlorade. De återstående två användes tillsammans med MFI-9s, varav totalt nio var i tjänst. Under senare delen av kriget, förlorades två MFI-9s.
Normal taktik var till att börja med att attackera med 4-5 flygplan åt gången. Enheten hölls tillsammans närmar sig målet, med en separation av 50 meter eller mindre, som en större separation skulle leda till förlust av visuell kontakt mellan flygplanet. Den mycket låga flyghöjd var nödvändigt för att undvika att bli beskjutna, både över fienden och eget territorium, konstaterades. Radiotystnad beordrades utom under själva attacken, när målinformation skulle föras vidare.
Taktiken för att säkerställa att ett valt mål förstördes innan eventuella återstående raketer användes på andra mål antogs. Raketerna var bara två. Pansarvärnsraketer valdes eftersom det beslutades att alla attacker främst skulle vara anti-materiel, och endast militära mål attackerades. Attackerna var mest effektiva vid gryning och skymning.
Många flygplan drabbades av finkalibrig eld, men lyckades att återvända med så många som 12 träffar. användandet av planen var nära 100 % trots detta. Högst tre attacker per dag genomfördes.
Men kriget vanns av Nigeria. Utbrytarna fick aldrig stöd från omvärlden och Nigeria hade ingen tanke på att släppa det oljerika området. 13 januari 1970 kapitulerade Biafra som åter blev en del av Nigeria. Presidenten Ojukwu gick i landsflykt. Kanske dog så många som tre miljoner människor i kriget.
En av svenskarna, Gunnar Haglund gav 1988 ut boken ”Gerillapilot i Biafra”.
Biafras flagga.
Karta över Biafra.
Biafras flygvapens symbol.
Svenska piloter. von Rosen längst till höger.
Lastning av vapen. von Rosen stående med med huvudbonad.
Svensk pilot ger sig ut på uppdrag.
Haglunds bok om sina upplevelser i kriget.
Nej till islam är detsamma som nej till dålig människosyn.
Ideell Kulturkamp 