Jul och blotkalender
Följande arbete är upplagt i två delar. Dels kalendern där olika datum och händelser som förknippas med dessa beskrivs, och dels den del som tar upp förslag till nyhedniska seder. Julen är som alla vet vår äldsta och populäraste högtid. Den lyckades de kristna aldrig få bort så de tog över den, de allra första kristna var emot högtider av alla de slag. Nu när kristendomen faller reser sig hedendomen, utan missionärer eller påbud från makthavarna har tron på det gamla återkommit. Ja man kan rentav säga att den alltid funnits där gömd bakom den ökensand som kastades i våra fäders ögon. Ingen människa kan leva utan tro. Det är vår arts natur att vi måste tro på något. Varför ens förneka detta?
Detta arbete har som syfte att ge ökad kunskap om det gamla och inspiration för det nya.
1 december. Första luckan i julkalendern öppnas. Egentligen inte början på julen, men väl början till julen. Förr kallade man december för just julmånaden.
Jul eller adventskalender introducerades i Sverige 1932.
6 december. Nikolausdagen. I vår tid ingen egentlig betydelse men i gamla tider en dag då julbocken, Nikolas följeslagare delar ut julklappar.
Den sysslan gör jultomten den 24 december. Nikolaus är en av föregångarna till dagens jultomte.
En del har menat på att julbocken kan härledas till Tors bockar.
Pepparkakor och bak av sådana förknippas med denna dag.
Sjätte december är vårt broderland Finlands nationaldag.
9 december. Anna dagen. En mycket viktig dag inför julförberedelserna. Lutfisken ska läggas i blöt. Viktigare får man förmoda var att julölet skulle vara färdigbyggt denna dag. Dagen kallades ”Anna med kanna” och i runkalendrar var dagen märkt med ljust en kanna!
13 december. Lucia, Lusse. Båda namnen betyder ljus eller lyse. Innan den gregorianska kalendern infördes den mörkaste natten. Solståndet var vid denna tid. Senare blev dagen förknippat med helgonet Lucia från Syrakusa. Varför? Jo för att namnet påminner om Lusse som ju betyder ljus. Det vi idag förknippar med luciafirandet är en tämligen modern sed, ursprungligen västsvensk. Första kända luciafirandet är från Västergötland 1764. Det moderna firandet är från 1920-talet.
Nu börjar den egentliga julen. Glögg, lussekatter och pepparkakor är tradition. Slakt, brygd och lak skulle vara färdigt.
Nyhedniskt förslag: Blot till de kvinnliga makterna.
Lussebrud är ett annat namn på Lucia. Kanske vi hedningar fortsättningsvis borde använda den benämningen?
21 december. Tomasdagen. Ofta men inte alltid dagen för vintersolståndet som då infaller dagen därpå.
Var helgdag fram till 1772. Julstängerna ska resas. Stängerna är granar där man kvistat av allt utom toppen. Dessa ska sedan ställas vid dörrar eller bindas ihop och ställas ut.
I runkalendern är ristat två korslagda stänger. Men även en tunna eller en kanna. Nu om inte förr måste julölet vara färdigt!
Nu blir det ljusare tider. Har på sina håll kallats lilla julafton.
Denna dag har det ofta varit julmarknader. Julfrid brukade utlysas. Kringgärning förbud mot att utföra cirkelrörelser har varit levande in i modern tid.
Nyhedniskt förslag. Midvinterblot. Stort blot till makterna med Oden, Tor och Frej i centrum.
22 december. Som nämnts kan solståndet infalla denna dag.
23 december. Lilla julafton. Var god notera att flera datum får äran av att kallas lilla julafton. Uppesittarkväll nu vakar man mest in julafton men förr brukade man sitta uppe och göra i ordning julklappar.
24 december. Julafton. ”Vår” jul, den moderna julens viktigaste dag. Julklappar, julbord. Höjdpunkten på julfirandet.
Nyhedniskt förslag: Ungefär som vid vintersolståndet.
25 december. Juldagen. Nästan men bara nästan lika viktig som julafton. Vi nordbor tycker ju alltid att ”aftnar” är viktigare än ”dagar”, vare sig det är julafton, påskafton eller midsommarafton.
I antikens dagar var den 25 december solens födelsedag, ”Sol invictus. De kristna kunde aldrig få bort sol invictus och då hittade de helt enkelt på att Jesus var född denna dag.
Det var på 330-talet de kristna började fira sin herre den 25.
Den främste guden 25/12 under senantiken var Mithra. En gud som germanerna identifierade med Oden. Namnen Mitothyn och Mithotyn nämns och gudarna har i månt och mycket likande funktion och karaktär.
Jolner, Jólnir är ett av Odens binamn som förknippas med hans funktion som högste guden vid julfirandet.
Nyhedniskt förslag. Uppmärksamma dagen till Oden.
26 december. Annandagen. Juldagen var ofta i gamla tider en ganska stilla dag. Men på annandagen blev det mera livat. Kappridningar med hästar var vanligt. Ungdomar brukade roa sig. Unga män och pojkar red eller gick runt och sjung Staffansvisor.
Den helige Stefanos, Staffan Stalledräng räknas som den förste kristne martyren. Seden med hästar tros dock vara äldre än kristendomen. Julgillen var från och med annandagen vanligt förekommande.
Hästtävlingar lever delvis kvar då dagens travbanor ofta har öppet denna dag. Inte bara hästar utan alla kreatur fick aska sållade över sig från juldagens ugn som skydd.
Nyhedniskt förslag: Hästar och glada upptåg passar bra ihop med Frej. Hästen är ju Frejs djur, vid sidan av grisen som ju är det djur som mest förknippas med julen.
28 december. Värnlösa barnsdag. Dagen då kung Herodes lät döda gossebarn. Inget direkt firande. Mest känt för att det hette menlösa barnsdag förut. Menlöst att byta namn på dagen kan man tycka…
31 december. Tämligen ny sed. I äldre tider inte speciellt uppmärksammad. Man vakade dock ofta in det nya året. Att spå och se in i framtiden genom att stöpa i bly eller gå årsgång förekom. I slutet av 1800-talet blev det populärt med ”sylvesterbaler” hos överklassen.
”Överklassmat” som champagne och hummer har dock letat sig ner i folklagren.
Fyrverkerier förekommer och brukar avskjutas vid tolvslaget.
Populärt med så kallade nyårslöften denna dag.
Nyhedniskt förslag. Brage, skaldekonstens gud kan med fördel åkallas om man vill ge nyårslöften. I äldre tider svor man vid bragebägaren om man vill utföra någon bragd som var värd att minnas och besjungas. Men tänk på att gudar är noga med att löften hålls.
1 januari. Årets första dag. Om det första man ätter denna dag är ett äpple då blir man rik. Andra seder har nog också förekommit.
Är man på dåligt humör denna dag blir året dåligt.
I en del runstavar har det denna dag varit ett upprest horn för att markera att julhelgen fortsätter. Nyårsvisiter, då man besöker vänner och bekanta för att önska god fortsättning sker ännu idag.
Nyhedniskt förslag: Januari hette för torsmånaden. En del har velat i namnet se en koppling till guden Tor. Och varför inte låta årets första dag äras Tor, människorna vän?
5 januari. Trettondagsafton. Helgafton. I övrigt se trettondagen.
6 januari. Trettondagen. En del kristna anser att Jesus föddes denna dag eller att han blev döpt. Epifania kallas detta. Intressant att notera är att i det forna Egypten hölls en högtid denna dag till guden Osiris ära. Vattnet skulle denna dag ha extra kraft.
De tre vise männen ska nu ha kommit fram till Jesus med guld, rökelse och myrra.
Sjätte januari ansågs i forna tider varit slutet på jultolften men det är nuförtiden tjugondagen. Runkalendern har denna dag en stjärna som symbol, ibland ett upprest horn.
Stjärngossar brukade förr i tiden gå runt och sjunga och tigga hos folk. Nu brukar de flesta stjärngossar vara med vid Lucia.
Nyhedniskt förslag: Tre vise män får bli de tre stora gudarna Oden, Tor och Frej.
13 januari. Tjugondag Knut. Vår tids julavslutning. Uppkallad efter Knut Lavard, son till den danske kungen Erik Ejegod som mördades denna dag år 1131 och som senare fick status som helgon. Julgransplundring ska ske nu och granen ska kastas ut.
Julprydnaderna ska ställas undan. I äldre tider talas det om knutsgillen och knutsbaler.
Tjugondag Knut dansas julen ut sägs det än idag och på sina håll tog man även och gick med kvast och sopade rent symboliskt ut julen. Eller öppnade dörrar och sa ”Ut Knut!”
På Gotland rullade man en urdrucken tunna.
I runkalendern finns det ett uppochnervänt dryckeshorn. En talande bild av att det nu är slut med festandet.
2 februari. Kyndelsmässodagen. Firades alltid den andre februari fram till 1772 då den firas på närmaste söndag.
Kyndelsmässan då den firas på närmaste söndag.
Kyndel åsyftar på ljus, missa candelarium på latin. Jämför engelskans candle. Kyrkoårets jul slutar nu. Nya ljus ställs fram i kyrkorna.
I Västergötland kallad ”lelle julafton” Firades med en del julmat som sparats. I gamla tider var det disblot vid denna tid. Delvis överlevde disblotet i senare tiders dismarknad som hölls vid denna tid. Även i Svealands hjärta Uppsala har dagen haft stor uppmärksamhet.
Nyhedniskt förslag: Då det förr var disblot så bör man blota till de kvinnliga makterna med Freja, vanadisen i spetsen.
Detta var jul och blotkalendern.
Dagarna som här nämnts är inte rörliga förutom vintersolståndet. Men det infaller ju nästan alltid den 21/12.
Advent har här inte uppmärksammats. Advent som betyder ankomst är början på kyrkoåret. Men det var först på 1900-talet den fått större betydelse.
De fyra adventsljus som tänds började Nathan Söderblom, senare ärkebiskop med i slutet av 1800-talet.
På 1920-talet kom de första adventsljusstakarna.
Under den period som här beskrivs är det fem flaggdagar, Nobeldagen den 9 december, 23 december som är drottningens födelsedag, juldagen den 25, nyårsdagen, 1 januari och Karldagen den 28 januari, konungens namnsdag.
Appendix
Om träd.
Träd spelade i forn tid en viktig roll. Vi har offerträdet i Uppsala, vi har vårdträden som på sina håll fortfarande finns. Vi har Julstängerna utomhus och vid portar och vi har julgranar.
Och vi har Yggdrasil, världsträdet. Geten Heidrun äter av trädets grenar och ur hennes spenar kommer det mjöd som dricks i Valhall. Föreställning om ett världsträd finns i flera kulturer. Även de kristna övertog denna hedniska Föreställning. Ask var ett populärt träd men även alm och lind när det gäller val av vårdträd. Det finns även andra trädsorter. Man offrade vid trädet vid jul för lycka och välgång. Mjölk kunde exempelvis hällas på dess stam och grenar. Dagens julgran har sina rötter långt tillbaka även om dess moderna form bara har lite mer än hundra år i sina grenar. Den första anteckningen om att julgran funnits i Sverige är 1741. Det är dock i högadlig miljö.
Det kan ju ses som en tanke att julens frukt framför andra äpplet kommer från ett träd. Idun ungdomens gudinna förknippas med äpplen.
Antiken och Persien.
Då kristendomen uppkom i det Romerska riket kan det kanske vara på sin plats med några rader om antikens ”julfiranden”. Det finns skäl att tro att bakom de kristna sederna finns hedniska som omvandlats.
Saturnalier kallades den fest som pågick mellan 17-23 december. Man firade sådden av vinterskörden. Det var en glad och uppslupen fest med bland annat utklädningar, presenter och åsidosättande av sociala skillnader. Slavar och herrar kunde byta plats.
Det finns de som vill se likheter mellan Saturnus och Heimdall, den gåtfulle guden som vaktar inträdet till Valhall. Den vite asen kan ju tänkas öppna porten till Valhall så de döda där kan besöka sina levande släktingar under julen.
Direkt efter denna fest firades sol invictus. De sista århundradena av hednisk tid i Rom var Mithra som omtalats en av de viktigaste gudarna.
Om Mithra och Oden har redan omtalats. Mithra finns fortfarande med i indisk och iransk religion. Via Persien kom denne gud till Rom. Det var en mysteriekult och den låg länge i konflikt med kristendomen.
Det romerska riket var en smältdegel av religioner och kulter. Romarna påverkade germanerna och germanerna påverkade romarna. Krigsguden Mars Thingsus är ett bra exempel på denna synkretism.
Förfädersdyrkan i modern tid.
I hednisk tid trodde man inte bara på höga makter som asarna man trodde även på sina förfäder. Tyvärr så är det mången nyhedning som försummar detta. Vid jul uppmärksammade man sina döda förfäder. Man lät julmat stå kvar på borden så att de döda kunde på ett symboliskt sätt ta del av julmaten. Oden själv ansågs långt in i tiden dra fram med de döda vid jul, och det ska varit sed att inte låsa dörrar vid jul för att de döda ska ta sig in. Man var inte rädd för sina döda släktingar men det fanns andra makter ute och de skulle man ha respekt för. Man drack även minneskålar till de döda. Det sistnämnda hade de kristna svårt för, men de kunde aldrig få bort denna sed. De hade förvisso lättare att acceptera den ju längre tiden gick och även farfädren så att säga varit kristna. Okristet sa de och det är ju bra för oss. Så drick till de dödas minne vid jul. Alla har vi väl några nära och kära som inte är med oss i jordelivet? Bara för att de är döda ska de väl inte missunna dem att deltaga i julfirandet? Man kan även passa på att duka fram och ta fram föremål vid jul som tillhört de döda. Att besöka de dödas gravar och tända ljus är också ett fint sätt att minas de som ej längre är. Många av våra anförvanter var ju kristna och de skulle nog inte riktigt uppskatta att vi blandar in hedniska makter hur som helst men de skulle säkert inte ha något emot att vi sänder dem en vänlig tanke och god jul?
Tomten är ju ursprungligen en förfadersgestalt. Man tänkes ofta vara den förste i släkten eller den förste som bott på gården. Vid jul fick han gröt. Det finns även uppgifter om att han fick andra gåvor också men seden att sätta ut gröt till tomten den lever kvar. En sista kvarleva från hednisk tid. Idag då jultomten delar ut julklappar kan man se det som ett symboliskt sätt att de döda ger gåvor till de levande. För vi hade inte varit om inte våra fäder funnits.
Kan nämnas att kristna som kulturpersonligheter som heliga Birgitta och Olaus Magnus ogillat och varnat för dessa hedniska tomtar.
Tänd ett ljus i juletid och drick till era fäder och jag lovar er att julen får en helt annan innebörd än modern stress och ytlighet. Julen får med ens en annan och djupare innebörd.
Litteratur
Följande litteratur har haft betydelse vid tillkomsten av detta verk:
Agrell Sigurd Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi, en inledning i den nutida runologiens grundproblem. Albert Bonniers förlag, Stockholm 1931.
Bringéus Nils-Arvid Årets festdagar. Carlsson Bokförlag. Lund 1999.
Dumézil Georges De nordiska gudarna, en modern framställning av de nordiska gudarna och deras betydelse. Bokförlaget Aldus. Stockholm 1962.
Granlund Johan (red) Kulturhistoriskt Lexikon för nordisk medeltid, från vikingatid till reformationstid band VIII Judas Konfiskation.
Allhem Förlag. Malmö 1963.
Hennix Nils-Eric Den fornnordiska skapelseberättelsen & mytologilexikon. Valkyria förlag, Uddevalla 1995.
Hultkrantz Åke Vem är vem i nordisk mytologi, gestalter och äventyr i Eddans gudavärld. Rabén & Sjögren Bokförlag 1991.
Kaliff Anders och Sundqvist Oden och Mithraskulten, religiös ackulturation under romersk järnålder och folkvandringstid. Uppsala 2004.
Liman Ingemar Årets ABC, en bok om våra festtraditioner. Bröderna Ekstrands Tryckeri AB. Lund 1975.
Löfström Inge Julen i tro och tradition. Skeab förlag AB. Arlöv 1981.
Nilsson Martin P:N Olympen, den rikt illustrerade standardverket om den klassiska mytologin. Bokförlaget Prisma. Solna 1968.
Norlind Tobias Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning Bohlin & Co Stockholm 1912.
Nyberg H S Irans forntida religioner. Almqvist & Wiksells boktryckeri AB. Uppsala 1937.
Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Gidlunds förlag. Danmark 2001.
Olsson Marianne Julen för 100 år sedan. Små stycken om julbak och julpynt, lusse och julspöke, utklädsel och kalas. Bilder och berättelser ur Nordiska Museets Samlingar om det svenska julfirandet vid 1800-talets mitt. Tre tryckare. Göteborg 1964.
Rydberg Viktor Undersökningar i germansk mytologi I-II. Albert Bonniers förlag. Göteborg 1886 o 1889.
Stålbom Göran Vintersolståndet, om jul, jord och äring och fred i folklig tradition. Fabel förlag. Stockholm 1994.
Swahn Jan-Öjvind Olaus Magnus bilder, utsnitt ur Olaus Magnus historia om de nordiska folken muntert kommenterade. Historisk media. Estland 2005.
Svanberg Birgitta & Sebbfolk Gösta Så var det förr, så firade man julen. Rph-Sär. Lycksele 1989.
Tillhagen Carl-Herman Glada juledagar. Tre tryckare. Värnamo 1965.
Vahlberg Anita (red) Stora Julboken. ICA-förlaget AB. Danmark 1982.
Vikernes Varg Germansk mytologi og verdensanskuelse. Cymophane Publishing. Stockholm 2000.
Äring och fred! Henrik Andersson 2015.
Ideell Kulturkamp 