Alla kristna är inte fanatiker som startar korståg och bränner häxor. Men alla kristna är monoteister och vi tycker att tron på bara en gud är tråkigt.

Kristendomen är en tråkig religion.

Alla judar är inte sionister som skriker att de är utvalda av gud och skäktar djur. Men alla judar är monoteister och vi anser att tron på bara en gud är tråkigt!

Judendomen är en tråkig religion.

Slaget vid Oravais

14 september 1808 stod slaget vid Oravais. 5500 svenskar mötte en rysk här på 7500 man. Oravais som ligger omkring 5 mil från Vasa blev platsen för det största och blodigaste slaget under svensk-ryska kriget 1808-09. Svenskarna hade redan dagen innan vunnit en mindre seger vid Jutas men båda huvudstyrkorna möttes morgonen därpå. Slaget började runt femtiden på morgonen. Ryska trupper anföll och slaget som höll på fram till sjutiden på kvällen då den svenska reträtten inleddes blev en strid med såväl intensivt skjutande men också med närstrider. Striderna mellan svenskar och ryssar skedde med växlande framgång, vid två tiden slogs ett svensk motanfall tillbaka, men till slut på eftermiddagen började svenskarna mattas av, trötthet men också brist på ammunition gjorde att flera svenskar började dra sig bakåt. Ryssarna avancerade och svenskarna började retirera eller rättare sagt fly. Mörkret omöjliggjorde en fortsatt rysk frammarsch.

Svenskarnas förluster vid Oravais blev 740 man och ryssarnas strax under 900. Slaget avgjorde inte kriget men det men nederlaget påverkade ändå den svenska sidan och var en bidragande orsak att Sverige året därpå miste sin östra halva.

Svenska hären vid Oravais:

Infanteri: Upplands regemente 2 bataljoner, Västmanlands regemente 1 bataljon, Hälsinge regemente 3 bataljoner, Västerbottens bataljon 1 bataljon Uppland, Hälsinge och Västmanland jägare 6 kompanier, Österbottens bataljon 1 bataljon, Savolax infanteriregemente 2 bataljoner, Savolax Jägarregemente 2 bataljoner och Karelska Jägarkåren

Kavalleri: Livgardet till häst 2 skvadroner och Karelska dragonkåren 1 skvadron

Artilleri: 6 sexpundskanoner och 1 fyrapundshaubit

Svenskarna leddes av Carl Johan Adlercreutz, som tidigare vunnit flera segrar mot ryssarna. Men vid Oravais gick det sämre och det har ansetts att Adlercreutz inte var någon större befälhavare, året efter slaget deltog Adlercreutz vid kuppen mot Gustav IV Adolf och blev en tid en av Sveriges mäktigaste män.

En annan svensk som blivit känd för sitt deltagande var den 15 årige löjtnant Wilhelm von Schwerin vid Svea artilleriregemente som i början av slaget höll tillbaka de framryckande ryssarna med hjälp av sina två kanoner. Under senare delen av slaget avled Wilhelm von Schwerin av sina skador han ådragit sig.

Ryssarnas befälhavare var greven Nikolaj Kamenskij som var veteran från krigen mot Napoleon. Efter kriget mot Sverige deltog Nikolaj Kamenskij i krig mot turkarna men avled redan 1811 av sjukdom.

I slutet av 1800-talete restes en minnessten över slaget.

Wilhelm von Schwerin

Minnesmärket över slaget. restes på 1890-talet.

Svenska dikter del XXII Döbeln vid Jutas

Johan Ludvig Runeberg var född i Sverige och levde sina första år i Sverige. Men efter svensk-ryska kriget 1808-1809 kom Runeberg att bli underståte till den ryske tsaren. Runeberg hade aldrig varit emot ett återförenande mellan Finland och Sverige. 1805 i februari föddes Runeberg och 1877 avled han, däremellan han vår skald gifta sig bli far till åtta barn, gjort akademisk karriär och gett ut det kända verket ”Fänriks Ståls sägner” från vilken Döbeln vid Jutas är tagen ifrån men där också ”Vårt land” finns med. Den senare dikten är Finlands nationalsång. 13 september 1808 stod slaget vid Jutas där den svenske befälhavaren von Döbeln segrade över en rysk styrka.

Döbeln vid Jutas

I

Herr prosten talte: ”Döbeln är en hedning,

Förtappad är han evigt, om han dör.

Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,

Och han, han ligger tyst en stund och hör;

Då reser han sig plötsligt upp i sängen:

‘Driv ut prelaten’, ropar han åt drängen,

‘Och akta dig, om han släpps in härnäst!’

Är det ett språk av en, som nalkas döden?

Dock, han må svara själv för sina öden,

Jag har gjort nog som människa och präst.”

II

Så talte vid sitt middagsbord, det rika,

Herr prosten, där han satt i all sin ståt,

Han talte så och drog en suck tillika

Och skar en bit av steken än och åt.

Men på sin bädd låg Döbeln, tärd av plågor,

Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,

Och feberflammor färgade hans hy.

I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,

På tvenne dygn, de sista, icke vilat;

Själv var han kommen till Nykarleby.

III

Han led av pulsens brand, men i sitt sinne

En eld, mer tärande än den, han bar;

Såg man hans öga, röjde sig där inne

En oro djupare, än feberns var.

Han räknade var stund, som hann förlida,

Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,

Och ofta var hans blick på dörren fäst.

Den uppläts, färdlös trädde genom salen

En yngling fram till bädden, till generalen;

Och Döbeln talte till sin unga gäst:

IV

”Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,

Och bland fritänkare är jag visst en;

Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:

Min bräckta panna och min vän Bjerkén.

Vad ni förordnat, har jag därför tagit,

Har som ett barn här legat och fördragit

Det batteri, ni radat på mitt bord.

Jag vet det väl, ni följer konstens lagar:

Men binda de mig här för timmar, dagar,

Så bryt dem som en man, det är mitt ord.

V

Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,

Jag måste upp, om jag i graven låg.

Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas;

Där avgörs finska härens återtåg.

Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.

Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen?

Vad blir, du tappra här, ditt öde sen?

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,

Som gör mig för i morgon sjufalt värre,

Men hjälper mig i dag på mina ben!”

VI

Den unge läkarn hörde mulen ordet,

Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag;

Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet

Och strök det tomt uti ett enda drag.

”Nu, herr general, gör ej min konst er hinder.” –

En högre rodnad flög på Döbelns kinder,

Och upp han sprang, fast sviktande och svag:

”Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan!

Ni har förstått mig ni, som ingen annan;

Ni är en man, och så är även jag.”

VII

Vid Jutas hade skotten tystnat alla,

Sen döden gjort där ren sin första skörd,

Den finska truppen, färdig blott att falla,

Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd;

Ett anfall var tillbakakastat bara,

Och Kosatschoffski ordnade sin skara,

Beredd att allt förkrossa med ett nytt.

En dyster stillhet rådde under tiden,

Som då en åsksky, nyss från valvet skriden,

Står dubbelt hotfull åter, där den flytt.

VIII

Vem skulle samla våra glesa leder,

En återstod från dyra segrars dar?

Av mod, av kraft, av guldren tro och heder

Fanns nog, ja nog, men ordnarn borta var.

Den man, som tänt vårt hopp i nödens tider,

Som fört i hundra blodigt sköna strider

Sin tappra björneborgska skara an,

Han skulle nu ej se dess sista öden,

Hans veteraners lugna gång mot döden,

Den skulle slumpen leda, icke han.

IX

Det glömmes ej, du var dock där tillstädes,

Du, som så ofta sågs i stridens lek,

Du, vid vars namn det fosterljud än glädes,

Som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek!

Men du och dina ädla vänner alla,

I kunnen kämpa, icke så befalla;

Det var hans konst, den sjukes, endast hans.

Du stod där, du, men stum, men klingan dragen,

Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen,

Blott Konow svor, och bister röt von Schantz.

X

Giv akt, tyst hör! Det ljöd hurra på höjden.

En man till häst syns nalkas. Vem är han?

Hör, vilken storm av rop! Vad vållar fröjden,

Som brusar jublande från man till man?

Hurra, hurra, far över fält och kullar,

Det slukar massor, vidgas, växer, rullar

Som en lavin av röster ned mot daln.

Ha, han har kommit, han och ingen annan,

Den lilla mannen syns med band om pannan,

Den ädla, tappra, varma generaln.

XI

Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar

Till detta folk, som striden nyss förspred;

Han rider fram, de sluta sig hans hopar,

Och det blir skick på nytt från led till led.

I täta rader blixtra ren gevären,

Den svartnade, i trasor klädda hären

Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;

Den har ej mer blott döden att förbida,

Den tänker segra nu, ej endast strida,

En annan ande vilar över den.

XII

Men Döbeln red längs fronten av sin skara,

Sen han den åter stark och tryggad fann,

Hans skarpa öga tycktes överfara

Var trupp, var rote, varje enskild man.

Det syntes klart för alla, svensk som finne,

Att stora planer välvdes i hans sinne,

Och sluten var han mer, än han var van;

Dock var han ovant mild också den dagen,

Och ofta ljusnade de bistra dragen

Mot någon välkänd, trumpen veteran.

XIII

En sådan stod då i din trupp, von Kothen,

Det var korpralen numro sju, Standar.

Han stod med söndrig sko på ena foten,

Den andra foten blödde och var bar.

Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna.

Med blicken mörk, med handen på sin panna,

Besåg han stum den gråa krigarns skick.

”Du var dock med”, så talte han omsider,

”På Lappos slätt, vid Kauhajokis strider,

Är det den lön, du för vår seger fick?”

XIV

”Herr general”, så svarte veteranen,

”Se här är det gevär, ni själv mig gav.

Ännu är pipan utan fel, och hanen

Ger eld som fordomdags, det är nog av.

Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra;

Men är ej sämre, då man är som andra,

Och dräkten är ej mannen, vill jag tro.

Skodd eller oskodd gör till saken ringa;

Sörj ni blott för att vi få stå, ej springa,

Så hjälper nog sig foten utan sko.”

XV

Och Döbeln talte icke mer, men höjde

Av aktning hatten vid den gamles ord.

Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde

På nytt han nu, han såg trumslagar Nord.

Det var en gubbe, känd sen åttiåtta;

Nu var han stel i armen utan måtta

Och kunde föga mer en virvel slå;

Men fast han sällan släpptes till paraden,

Stod han, där blod det gällde, med i raden.

Till honom talte generalen så:

XVI

”Kamrat, får du då aldrig nog av slagen?

Finns ingen yngre här till hands än du?

Här har du stått och styvnat hela dagen,

Hur vill du röra dina pinnar nu?”

Den tappre hörde halvt förtrytsam orden:

”Herr general, väl är jag gammal vorden,

Och att som pojkar drilla blir mig svårt;

Men att ha kraft i armen, det är summan.

Skrik ni som Armfelt: ‘Marsch, framåt, rör trumman’!

Och Nord slår trögt sin virvel, men slår hårt.”

XVII

Och Lappos hjälte log och räckte handen

Åt mannen från den tappre Armfelts dar.

Så red han hän och kom till ån, till stranden,

Där Gyllenbögels frikår uppställd var.

Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;

Genralen såg de bleka anletsdragen,

Höll in sin häst och röt med vredgad ton:

”Vem är du, bonde? Säg, vad gäller nöden?

Har du ej lärt dig än förakta döden,

Din kind är vit som snö, är du pultron?”

XVIII

Men ynglingen steg fram och höjde armen

Och rev sin slitna gråa tröja opp.

Då lyste fram ett blottat sår ur barmen,

Och frisk en ström av blod i dagen lopp.

”Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.

Jag blött kanske för mycket under tiden,

Och därför har min kind ej rodnat mer;

Dock kan jag än de tappres antal öka,

Jag låg väl fallen, men låt mig försöka,

Jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er.”

XIX

Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:

”Välan då, ädla folk, till strid, till slag!

Jag har sett nog, att tveka båtar föga,

Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.

Språng av, herr adjutant, vår skörd är mogen;

Befall på höjd, på slätt, längst bort i skogen

Vår hela front, att den sig framåt rör.

Ej här, därborta må vi pröva svärden:

Med dessa trupper kan man trotsa världen,

Man väntar ej med dem attack, man gör.”

XX

Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:

”Framåt, framåt till seger eller död!”

En åska var, Standar, din röst för alla,

Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,

Och ynglingen med barmen sönderskjuten

Gick fram på slätten, med hans blod begjuten,

Och främst red Döbeln själv med draget svärd.

Och innan kvällen hann sin skugga sända,

Var ryska styrkan kastad över ända,

Och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.

XXI

Och krigets skaror ren försvunnit

Ifrån den nejd, där först de mött varann;

Men på det fält, där striden hetast brunnit,

Stod kvar i kvällens sena frid en man.

Invid hans sida var hans stridshäst bunden.

Han stod där ensam i den hemska runden

Bland lik och spillror på en blodstänkt jord.

Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden;

Den bleka mannen såg med lugn mot höjden,

Och från hans läppar ljödo dessa ord:

XXII

”En plikt är fylld, de segrat, mina leder;

Ett värv är övrigt, även det är mitt.

Fritänkare jag nämns, det är min heder;

Friboren är jag, och jag tänker fritt.

Dock vet jag, att varhelst min tanke hunnit,

Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,

Du, i vars vilja livets banor gå.

Det är till dig jag blickar mot det höga;

Här, där blott döden ser med slocknat öga,

Kan utan vittnen jag dig tacka få.

XXIII

Du skänkt mig åter fosterland och vänner

Den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt;

Du skådar allt, rannsaka, vad jag känner,

Och se, om jag vet skatta vad du skänkt!

Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;

Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,

Jag söker gunst ej och begär ej lön.

Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna

Med eldat hjärta och med upprätt panna,

Det är min manliga, min fria bön.

XXIV

Du gav mig kraft att stridens massor välva

I omotståndlig fart från trakt till trakt;

Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälva,

Vad hade jag förmått av egen makt?

Ja, jag har segrat. Kringvärvd, innesluten,

Ser Finlands här en väg till räddning bruten,

En ban till bragder öppnad genom mig;

Dock är det du, blott du, som frälst oss alla,

Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,

Du segergivare, jag tackar dig.”

XXV

Så talte mannen, och hans öga sänktes,

Han steg till häst och syntes snart ej mer;

Och dagen slöts, och nattens tårar stänktes

På dödens skuggomhöljda skördar ner.

O fosterland, vem spanar dina öden?

Förborgat är, om lyckan eller nöden

En gång skall röjas i din framtids drag;

Men hur du jublar då, men hur du klagar,

Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar

Du minnas denna, minnas Döbelns dag.

Svenska dikter del XXI Sverige, Sverige fosterland

Karl Åke Bylund med andra förnamnet som tilltalsnamn födde i Vaxholm 1948. Musikaliskt intresserad från tidiga år började Bylund som mång andra unga vid slutet av 1960 och början av 1970-talet spela i band. Influenserna kom från rock, progg och punk. Chilly Chimes hette Bylunds första riktiga band men namnet ändrades och bandet blev känt som Mörbyligan. Låten ”Lilla Sussie är död” blev något av en landsplåga. I Början av 1980-talet började Bylund gå från den i dåtidens musikliv så vanliga vänstersynen på samhället till en mer nationalistisk dito. Åke Bylund blev engagerad i Nysvenska rörelsen och vän med dess ledare. Detta gjorde att Mörbyligan som var ett känt band blev svartlistat och rentav tystades ner. (Detta är ett bevis så gott som något att samhällskritik i Sverige bara får komma från vänstern.) Bylund skrev även några böcker en handlade om runmagi. 2005 avled Åke Bylund i cancer. Sverige, Sverige fosterland är från tiden då Bylund fått en nationell samhällssyn.

SVERIGE, SVERIGE FOSTERLAND

                        I

Jag älskar dina sjöar och dina älvar

Din tysta granskog och dina höga fjäll

Ja, du är mitt hem (mitt eget hem)

Ja, du är mitt hem (mitt eget hem)

Sverige, Sverige Fosterland

Sverige, Sverige Fosterland

II

Jag älskar dig trots alla dina brister

byråkrater, kronofogdar och journalister

För du är mitt hem (mitt eget hem)

Ja, du är mitt hem (mitt eget hem)

Sverige, Sverige Fosterland

Sverige, Sverige Fosterland

Ett brev har kommit in och avsändaren vill att vi ska stödja AFA! Även om IKF inte har någon direkt kontakt med asatroende i USA så vill vi förstås dra vårt strå till den hedniska stacken.

Hej!

Jag tänkte att ni kanske kunde maila ut detta till medlemmar och kanske
uppmärksamma detta på bloggen.

AFA Asatru Folk Assembly är en organisation som promotar och praktiserar
asatro i USA:
http://www.runestone.org/
http://asatrufolkassembly.org/

AFA’s grundare Steve McNallen har en pågående insamling på
Crowdfundingsidan Indiegogo:
https://www.indiegogo.com/projects/newgrange-hall-asatru-hof#/story

Pengarna kommer att gå till att köpa en lokal som dels ska fungera som
en samlingsplats och dels som en plats för tillbedjan, ett tempel.

Utöver det här projektet så har jag bara hört talas om templet i
Reykjavik på Island, kort sagt, ett projekt som detta är viktigt att
stödja.

Sprid gärna detta till alla som ni kan tänkas sympatisera med projektet.

MvH Fredrik

Konstnärer del XII John Bauer

Finns det någon som kunnat måla troll och sagoprinsessor som John Bauer? Nej knappast. Sagomålaren John Bauer föddes i Jönköping vid Vätterns strand 1882 och drunknade i samma sjö 36 år senare. Fadern var från Tyskland. Tidigt märktes det att sonen John hade talang och endast 16 år gammal fick han börja studera konst i Stockholm. Länder som besöktes för vidare studier var Tyskland och Italien. År 1907 startar förlaget Åhlén och Åkerlund utgivningen av ”Bland tomtar och troll”. Det är en bok med nyskrivna sagor av svenska författare som ges ut till jul varje år. Litteraturen riktad till barn har fått ett ordentligt uppsving vid denna tid och illustrerade barnböcker är mycket populära (hos de som hade råd). Den unge och ganska okände John Bauer anlitas för att illustrera sagorna. Dessa konstsagor har sällan lyckats motstå tidens tand, och de var nog inte särskilt bra när de kom om man ska vara ärlig. Men teckningarna av den unge Jönköpingsbon slog ann hos publiken. John Bauer var förstås nöjd med att han lyckats få genombrott, men snart så blev han ganska trött på att bara göra sagoteckningar, han ville utforska och utvecklas som konstnär. Året 1906 hade Bauer gjort illustrationerna till en av Viktor Rydbergs ”Fädrens gudasaga” och 1908 året efter Tomtar och Troll gjorde Bauer teckningarna till ”LAPPLAND Det Stora Svenska Framtidslandet En Skildring i Ord och Bild af dess Natur och Folk” och blev ytterligare känd och uppskattad. Ester Ellqvist hette den kvinna som Bauer gifte sig med. Hon var konstnär hon också, de fick en som gavs namnet Bengt. 20 november 1918 skulle familjen Bauer färdas med ångbåt över Vättern men fartyget förliste och alla ombord drunknade.

En liten medeltida dikt eller om man så vill vers mot getingstick kan väl få vara med i vår svenska diktsamling? Vem eller vilka som ligger bakom verket vet vi inte, men vi vet att getingen ligger bakom värken.

Mot getingstick 
Geting, geting, etterspik.
Från Satan är du kommen och honom är du lik.
Stick i sten men ej i ben.
Stick i backe men ej i nacke.
Stick i mull men ej i hull.
Sticker du mej så faller du död omkull.

Konstnärer del XI Mårten Eskil Winge

”Tors strid med jättarna” är en nog en av de mest kända tavlorna med motiv från den nordiska mytologin, men mannen bakom verket är nog tämligen okänd för de flesta. Mårten Eskil Winge föddes i den svenska huvudstaden 1825, fadern var präst och sonen gjorde faktiskt senare många arbeten för svenska kyrkan fast de är nog tämligen okända idag. Sonen studerade och tog examen i Uppsala. Kungliga Akademien för de fria konsterna antog den unge Winge som elev 1847 och ha gjorde bra ifrån sig. Senare fick Winge möjlighet att fortsätta sina studier i Düsseldorf och Paris. En tid efter hemkomsten blev Winge ledamot av konstakademin och några år senare även professor. Intresset för det fornnordiska väcktes tidigt hos Winge och hans verk mest motiv därifrån blev mycket populära, än idag ner böcker om nordisk mytologi ges ut är Winges verk med. Utan att säga för mycket kan man nog säga att Mårten Eskil Winges konst fortfarande präglar synen på den förkristna tidens myter. Winges fru Hanna var även hon en känd konstnär. Mårten Eskil Winge avled 1896.

Krigsgudens prästinna Busch Thor vill att hennes parti kristdemokraterna (läs krisdemokraterna) ska säga ja till ett svenskt medlemskap i NATO. Föga förvånande för hennes gud Jahve tänker ju bara på våld. En gud som låter sin ende son korsfästas är ju inte den sällaste gudamakten i världsaltet. Att en och annan kristen menar sig på att deras religion innerstinne är en snäll tro där man ömmar för svaga och sjuka ändrar ingenting, det är en elak troslära som lär ut våld och återigen våld.

NATO anhängarna verkar tro att genom att gå med i en militärallians så skapar man fred. För lite mer än hundra år sedan trodde man att allianser skulle såväl skydda sina medlemmar som avskräcka deras motståndare. Resultatet blev första världskriget…

Sverige har undvikt krig sedan 1814, och Sverige slapp deltaga i två världskrig och en bidragande orsak var att Sverige var neutralt.  Att ändra på ett vinnande koncept är inte någonting att rekommendera!

NATO har börjat en aggressionspolitik mot Ryssland. Varför då? Jo helt enkelt att Ryssland vägrat bli en karbonkopia av det dekadenta väst. Ryssland har också kommit ikapp det kaos som utbröt då Sovjetunionen kollapsade. Det är en nagel i ögat på NATO men också EU. De facto är NATO EU:s väpnade gren. USA styr i stor mån EU-ländernas utrikespolitik genom NATO.

Men finns det inte fog till att gå med i NATO? Ryssland är en stormakt som försöker bli en supermakt och bedriver aggressionspolitik mot sina grannar. Svaret är att Ryssland försöker som alla andra stormakter vara så stark som möjligt. Det ligger i stormakternas natur att de är annorlunda än mindre stater. Det är meningslöst att moralisera över detta faktum. Men Sverige är inte en gamla rysk provins eller för den delen sovjetisk flygelstat utan ett land som Ryssland haft fred med sedan 1809, med andra ord vi har haft fred i över 200 år! Att Ryssland skulle anfalla Sverige helt omotiverat är en orimlighet. Det är nog mer troligt att om tillståndet i världen ändras att just NATO anfaller. Något reellt krigshot finns inte.

Den troligaste orsaken till att vissa typer propagerar för NATO-medlemskap är av helt politiska skäl. Dels för att genom NATO-medlemskap knyta Sverige än närmare EU. Sverige är ett land som är med i EU men trots 20 års medlemskap har de flesta svenskar en mycket negativ syn på EU. Genom att skrämmas med ryssen så tror EU-anhängarna att folk lättare ska acceptera EU och få en bättre inställning till denna överstatliga makt. Sedan vill makthavarna genom ett medlemskap i NATO göra en markering mot Ryssland att man är missnöjd med att Ryssland valt att gå en annan väg än det dekadenta väst!

Ideella Kulturföreningen är emot ett medlemskap i NATO och ser att Sverige lämnar EU. Och en motmakt till såväl EU och NATO är faktiskt Ryssland, en kursändring i politiken anser IKF vara nödvändigt. Ryssland är inget hot, fienden finns i väst och med tanke på KD ledaren Busch Thor kan man säga att nationalstaten Sveriges fiender finns mitt ibland oss!

Må Tor hjälpa oss mot Busch Thor! Må Tor hjälpa oss mot krigsgudens prästinna!

Nej till NATO!

Prästinnan Busch Thor drömmer om våld och krig!

Må vår gud Tor skydda oss mot Midgårdsormen och dess andliga avkomma!