Det har väl inte undgått någon att det görs stora utrgävningar i Gamla Uppsala. Nya fynd har visat att historiens får skrivas om.

Och det är bra. De senaste åren har forskningen nedvärderat Gamla Uppsala och man har gått så långt att man förnekat att det ska ha funnits en forntida kult där. Fast det har ju varit svårt att bortförklara varför det då funnits gravfält och fynd.

Utgrävningar i kyrkan har visat att man funnit spår men dessa har avfärdats.
Man har helt enkelt inte velat ha med Gamla Uppsala. Varför? Jo för att Uppsala högar har ett stort värde inom en traditionell historieskrivning som varit nationell.
Man vill i dagens globala samhälle tona ner vad som kan kallas nationella myter.

Men vi som alltid trott att Gamla Uppsala varit en viktig plats vi har fått rätt.

Kulturkampen fortsätter!

http://www.ArkeologiGamlaUppsala.se

Det största slag där svenska trupper deltagit var slaget vid Leipzig 1813. Detta slag var det största i Europas historia innan första världskriget, som utbröt 101 år senare. Slaget var höjdpunkten i det krig som fördes 1792–1815, även om finalen kom två år senare vid Waterloo.

Leipzig var inte ett okänt område för den svenska armén; där hade slag utkämpats förut. Slaget vid Breitenfeld under Gustav II Adolf 1631 (och under Torstensson 1642) är de främsta exemplen. Faktum är att svenska trupper 1813 ställde upp utanför den lilla byn Breitenfeld, och man kan säga att Sveriges europeiska krigshistoria både börjar och slutar vid Leipzig.

Vid Leipzig stred svenskar, preussare, österrikare, ryssar och britter mot fransmän och sachsare. Att räkna alla de etniska grupper som slogs i dessa länders arméer låter sig knappast göras: finnar, engelsmän, polacker, kosacker osv. Svenskarna deltog med ca 23 000 man. Totalt hade den allierade sidan mellan 365 000 och 380 00  man, medan Napoleon förfogade över 195 000–225 000 man. Det allierade artilleriet hade ca 1 500 kanoner mot fiendens 700.

Slaget började den 16 oktober och gick till en början bra för fransmännen. Franska ryttare var nära att tränga fram till de allierades ledare, tsar Alexander av Ryssland och Fredrik Vilhelm av Preussen, men de allierade slog tillbaka. Den 17 oktober blev en dag utan större rörelser. Dagen därpå anlände den svenske kronprinsen Karl Johan – den före detta franske marskalken som nu var svensk kronprins och regent – med den så kallade Nordarmén, där svenska trupper ingick tillsammans med en liten styrka brittiskt raketartilleri.

Svenskt artilleri under Cardell deltog i slaget och svenska jägartrupper ingick när de allierade stormade staden Leipzig den 19 oktober. Då hade en stor del av Napoleons sachsiska trupper deserterat till de allierade och kejsaren hade redan påbörjat sin reträtt.
De svenska truppernas insats var liten men effektiv. De svenska förlusterna tros ligga på ca 180 döda och sårade. Napoleon förlorade ca 45 000 man, 325 kanoner och 28 fanor. Den viktigaste insatsen gjordes av Karl Johan, som genom lärde de allierade hur de skulle besegra den tidigare till synes obesegrade Napoleon.