Myten om den ”fria” vikingen: Varför asatron i själva verket var dogmatisk tro

I dagens Sverige marknadsförs modern asatro ofta som en ”odogmatisk” religion – en andlig smörgåsbord där individen själv väljer sin väg. Men historiska källor och arkeologiska fynd tecknar en helt annan bild. Den forna seden var inte en valfri hobby, utan ett stenhårt socialt och religiöst kontrakt som krävde total lojalitet.
För många sökare fungerar asatrons moderna inramning som ett religionsalibi. Genom att kalla religionen ”odogmatisk” kan samfund som Samfundet Forn Sed anpassa den till moderna liberala värderingar. Man behåller estetiken, torshammaren, runorna och mjödet, men kastar bort de delar som kräver personlig uppoffring eller kollektiv disciplin. Men att påstå att asatron saknade dogmer är historiskt felaktigt.

Blotet som nationell plikt
Ett av de tydligaste exemplen på asatrons tvingande natur är det stora nioårsblotet i Gamla Uppsala. Krönikören Adam av Bremen beskrev på 1070-talet hur detta inte var en frivillig sammankomst. Det var en nationell plikt.
Enligt Adam var varje invånare tvungen att bidra. De kristna som vägrade delta tvingades köpa sig fria genom böter. Detta var en dogm i praktiken: du hade en skyldighet mot kungen, ätten och gudarna att upprätthålla ordningen. Att stå utanför var att ställa sig utanför samhället och dess skyddsnät.

Äran – En lag utan nåd
Där kristendomen introducerade begrepp som nåd och försoning, styrdes det hedniska samhället av ärans dogm. Detta var ingen diffus känsla, utan ett juridiskt och socialt regelverk. Om din ätt blev kränkt fanns ingen valfrihet – du måste agera för att återupprätta balansen. Att inte hämnas eller kräva bot ledde till status som ”niding”, en person utan rättigheter.
Denna ”hårda” etik krockar totalt med dagens idé om mänskliga rättigheter och allas lika värde. Vikingatidens asatro erkände istället hierarki; från trälar till jarlar, en ordning som ansågs gudagiven genom dikter som Rígsþula, Sången om Rig.

Gästfrihet med ett utgångsdatum
Även den ofta hyllade gästfriheten i Hávamál, den höges sång används idag ofta som ett alibi för modern flyktingpolitik. Men läser man verserna noga ser man att gästfriheten var villkorad och temporär. ”Gäst skall ej stanna alltid på samma ställe”, varnar dikten. Det handlade om ett pragmatiskt grundskydd för vandrare, inte en rättighet till permanent bosättning på andras bekostnad.

Från eld till fritidsgård
När moderna samfund samarbetar med Svenska kyrkan eller byter ut blotets allvar mot Lego-bygge och afrikansk dans, tappar de det som en gång var asatrons kärna: elden. Den historiska asatron var en organiserad kraft som byggde nationer, stiftade lagar på tingen och krävde att varje individ bidrog till det gemensamma.
Att kalla asatron för odogmatisk idag är kanske ett bekvämt sätt att locka medlemmar, men det är också att tömma religionen på dess faktiska innehåll. Om en religion inte kräver något av dig, är den då en tro – eller bara en dekoration för en redan sekulär livsstil?