Mundilfare gav liv åt två

Mundilfare gav liv åt två,
som över himlens fäste gå.
Måne lyser i nattens tid,
men finner aldrig någon frid.

Vid Månes sida går unga två,
Bil och Hjuke i rymden blå.
De bär på sån, en börda tung,
följer sin herre, gammal som ung.

Bakom honom, i skuggans famn,
löp Hate – vargen utan hamn.
Han hatar ljuset, vill månen nå,
och tvingar honom att ständigt gå. 

När dagen gryr tar systern vid,
men Skoll ger inte henne tid.
Han jagar solen med glupskhet stor,
från söder dit där mörkret bor. 

Natt rider mörkt på sin svarta häst,
medan Ull från Ydalarna i snön är vinterns gäst.
Vale och Grid bär hämnd och mod,
och Jord ger fäste åt gudablod.

Hnoss är vacker, som smycken av guld,
under stjärnornas vakande tålamod.
Vid Odens tron, i asars sal,
vaktar Gere och Freke hans val. 

Så jagar vargarna, dag som natt,
tills världen slocknar, mörk och matt.