Slaget vid Breitenfeld

Sveriges största militära seger vanns vid Breitenfeld sjunde september 1631. Befälhavare på svenska sidan var kung Gustav II Adolf. Motståndarna, kejserliga och liga trupper leddes av den katolska motreformationens främste militära ledare Johann Tserclaes Tilly. Svenskarna var inte ensam vid Breitenfeld utan hade sachsiska trupper på sin sida. Dessa flydde dock i början av slaget tillsammans med sin ledare kurfurste Johan Georg. Endast ett sachsiskt regemente stannade och stred under hela slaget.
Slaget blev en enorm succé för de svenska vapnen, Gustav II Adolfs nydaningar inom krigsmakten hade utvecklat en ny stridskonst med bättre artilleri, fler snabbskjutande musketörer och ett mer offensivt kavalleri. Tillys trupper slogs enligt den så kallade spanska skolan med stora tunga men längsamma infanterikolonner och tungt rytteri som hellre stred genom att beskjuta sina fiender med pistoler än att gå i närstrid som de svenska ryttarna gjorde.

Svenskarna med sina allierade tros vara runt 40 000 – 42 000 man motståndarna runt 35 000. Svenskarnas artilleri leddes av Lennart Torstensson som var vid sidan av kungen en av nydanarna av detta vapenslag. 52 kanoner hade svenskarna medans Tillys sida hade runt 30.
Då Sachsarna flydde uppstod en kritisk situation på svenska sidan, men tack vare den ny stridkonsten kunde svenska trupper lättare förflytta sig och omgruppera. När katolikerna försökte dra sig ur slaget utbröt panik och många av soldaterna stupade då de förgäves försökte fly.
7600 soldater stupade på katolska sidan. 6000 blev fångar. Totalt förlorade de 70% av sina soldater och alla kanoner, även Tilly sårades under slaget.
Svenskarnas förluster i döda och svårt sårade var 2100 man. Efter slaget gick många av de 6000 fångarna med i svenska armén och på så sätt hade den svenske kungen mer soldater efter slaget än innan!
Slaget blev en vändpunkt inte bara för trettioåriga kriget utan även för den europeiska krigskonsten.

Breitenfeld

Slaget vid Breitenfeld. I bakgrunden ses Tillys trupper fly. De flyende närmast i bild är Johan Georgs sachsare.

Bortglömda monarker del VII, Johan Sverkersson

Om vi frågar vem blev kung vid 15 års ålder, krigade i österled och dog ogift, vem svarar då inte Karl XII?
Men det är fel, i alla fall i detta fall. För den vi tänker på är Johan Sverkerson, den siste kungen av sverkerska ätten. Men för att berätta om Johan så måste vi nog berätta lite om sverkerska ätten och deras konkurrenter erikska ätten. Mellan 1130-1250 kämpade de båda ätterna om kungamakten i Sverige. Sverker ätten namngiven efter Sverker den äldre kom från Östergötland och den andra ätten, uppkallad efter Erik den helige härstammade från Västergötland. Den politiska men även den historiska kampen vanns av erikarna. Sverkerättens gravkyrka Alvastra i Östergötland är idag en ruin, om än vacker sådan. Den kyrka erikarna ligger i är Varnhem som finns än idag. Kungarna av Sverkers hus är borta i ”folkminnet”, medans anfadern Erik den helige är Sveriges nationalhelgon och symbol för Stockholm stad.

Allt nog. Johans far, Sverker den yngre miste makten 1208 och stupade två år senare i ett försök att återta kronan. Hans fiende Erik Knutsson tog nu makten men han avled redan 1216. Hans änka var havande då han dog. Sonen som föddes blev kung Erik läspe och halte. Kronan gick nu till Sverkers son Johan som var född 1201 och med den tidens syn på ålder en ung men myndig man. Påven och även den danske kungen hade helst velat se den unge Erik på tronen, men Johan fick stöd av faderns gamle medarbetare ärkebiskop Valerius. Johan kröntes till kung 1219 i Linköpings domkyrka. Kanske hade Sverige de första åren av Johans tid på tronen en slags förmyndarregering, men vi vet inte med säkerhet. Johan lät som tack för svenska kyrkans stöd ge prästerskapet utvidgade privilegier. Det verkar även som en myntreformation gjordes runt 1219. Förutom stöd av Valerius hade Johan även hjälp av biskop Karl i Linköping som var hans släkting samt av den mäktige jarlen Karl den döve.
1220 gav sig Johan Sverkersson sig ut på korståg mot hedniska balter, men han kom ganska snart i konflikt med såväl tyska som danska korsfarare. Johan reste snart hem igen. biskopen Karl och jarlen Karl stannade dock och båda dessa ”karlar” stupade kort efter då hedningarna anföll deras fäste Lehal i augusti 1220.

Våren 1222 vistades Johan på Näs slott på Visingsö. Här insjuknade han och avled i mars. Han begravdes i det närbelägna Alvastra. Fadern hade givit titeln jarl till Johan när han var barn, det ledde till att han fick öknamnet ”den byxlöse jarlen”, men när han dog vid 21 års ålder skrev man i västgötalagens kungalängd att ”hela Sverige sörjde honom.”
Johan var Sverkers son i andra giftet. i första giftet med Benedikta hade fadern inga överlevande söner men Johan hade några halvsystrar. En helsyster, Ingrid som blev abbedissa i Vreta kloster hade Johan. Den siste kungen av Sverkers ätt mor Ingegärd överlevde sonen med ca 10 år.

Johan Sverkerssons mynt

Mynt från Johans tid. Kanske hade Johan en örn eller drake som vapen?

Vandringar i Uppsala

30 augusti besökte föreningen Uppsala. En lite vandring i staden gjordes och de kvarter som August Strindberg och Gustaf Fröding bott i när de studerade i staden besöktes. I domkyrkan pågår ett utställning, ”Himlen är här”, medeltida kyrkoföremål från olika delar av landet har här ställts ut. Mest intresse väckte Erik den heliges gravkrona som ställts ut samt Skogsbonanden. Denna bonad säjs avbilda Oden, Tor och Frej medans andra säger att de förmenta guda avbildningarna är kristna helgon.

Efter att besökt själva staden besöktes sedan Lillängens gravfält och det bärbelägna Läby vad. Sommaren 1521 höll Gustav Vasa här på tt bli tillfångatagen av danska knektar men fick hjälp att svenska ryttare. 1835 lät Karl XIV Johan resa ett minnesmärke. Sista anhalt denna gång blev Hågadalen och kung Björns hög. Denne kung Björn har i äldre tider förknippats dels med sagokungen Björn på Håga som omnämns i Hervarar saga, dels med den kung Björn som regerade då missionären Ansgar kom till Birka ca 830. Men högen är nog äldre än så, den kan rent av vara från bronsåldern.

Skogbonaden

Bonaden från Skog.

Erik den Heliges begravningskrona. Erik Jedvardsson, Sankt Erik.

Helgonkungens krona.