Om hedrandet av döda.

Allhelgonadagen firas inom katolska kyrkan den första november. Martyrer och helgon firas denna dag.
Alla själarsdag den andra november firas till döda släktingars ära. Allhelgona är dock äldre än alla själarsdag.
Dessa dagar har i Sverige firats från 1100-talet och troligen tidigare. Helgen omnämns i yngre västgötalagen.

Tidigare hade de kristna firat sina helgon på våren. Men påven Gregorius III 731-741 bestämmde att dagen skulle flyttas.
Anledningen var att hedningarna hade firat sina döda vid det som är månadsskifter oktober/november.
De kristna har alltid varit bra på att ”ta över” andras helger.

När reformationen kom försökte man få bort seden med att fira helgon. Men allhelgona levde kvar. Först 1772 när kung Gustav III drog in flera helgdagar försvann allhelgona. Fast den fortsatte ändå på många håll att firas.
Ungdomsfester ska ha hållits i norra Sverige.

I slutet av 1800-talet uppstod seden att tända ljus vid gravar. Seden spreds sakta över landet och möte på sina håll ett visst motstånd.
Det ökand intresset för allhelgona samt det faktum att det fanns få helgdagar på hösten gjorde att allhelgona återinfördes efter riksdagsbeslut 1953. Dock bestämmdes det att dagen skulle vara på en lördag så helgdagen kan vara från 31/10- 6/11.
Alla själarsdag återkom i almanackan 1983 men fick nu kallas söndag efter alla helgonsdag.

Första november har ofta setts som den första vinterdagen och mycket av gammla tiders utomhusarbete skulle nu vara färdigt.

Intresset för den fornnordiska tron har ökat de sista årtiondena och vid tiden månadsskiftet oktober/november brukar många hedningar fira alvablot. Den förkristna seden att fira och minnas sina förfäder är tillbaka.
Många hedrar även naturen som nu ”dör”. Löven gulnar och faller ner från träden och det blir mörkare.
Makter som brukar inbjudas till bloten är Oden, Frigg, Freja, nornorna och även hos en del gudinnan Hel.
Det nämns dock att Frej är alvernas furste. Alverna är i den nordiska tron ett av de tre gudasläktena. Asar och vaner är de andra två. Liksom vanerna förknippas alverna med fruktbarhet. Man trodde även i forntid att folk som dog kunde bli alver. Den vanliga föreställningen att man antingen kom till Valhall eller Hel visar sig inte riktigt stämma. Alverna som alltid förekommer som kollektiva makter är troligen en del av en förfäderskult. Man trodde att döda förfäder kunde hjälpa de levande och det är ju en vacker tanke. Är det någon gud som borde äras mer än andra så borde väl det vid alvablotet vara just Frej? Skillnaden mellan fruktbarhet och död var nog inte så stor alla gånger i hednisk tid.
Frej har nog en större och viktigare funktion än bara fruktbarhetsgud.

Alvablotet var under hednisk tid en privat sammankomst. Folk som bodde på gårdarna minndes sina släktingar och då blev blotet en sluten sammankomst. Det firades lungt och värdigt och det är så firandet av våra förfäder bör ske oavsett om vi föredrar en hednisk eller mer kristet hedrande.

Minns och hedra de döda!

Henrik Andersson